Chasing wild horses

Bestämde mig för att göra semester här hemma några dagar innan M kommer. Ordna dagarna så som jag brukar ordna dem när jag är i Nice: packa allt, förbereda allt, ligga vid havet i tusen timmar, hudvårda mig, äta färdig mat, ta ett glas vin bland folk, läsa en bok och lyssna på musik.

Jag läser en bok jag fick av Johan för flera år sen; den handlar om ett blandband som nästan 20 år efter sin tillkomst agerar trigger för huvudpersonen och tar honom tillbaka till 90-talets London. Jag älskar den, även om jag bara läser i den varannan månad.

Och så lyssnar jag på Bruce Springsteens nya. Förra året lyssnade jag på så fruktansvärt mkt ny musik. Nu är jag tillbaka i gubbrocken, en av de komponenter som liksom är min stomme.

Snart ska jag handla inför imorgon och tisdag. Mina sommardagar.

Tänker också vägra recensera Bruce. Alla vet att jag älskar Bruce.

Svulstig gubbrock right up my ally

Sådan är kapitalismen

Ni minns kanske att jag väldigt plötsligt stod utan viktig medicin för ett tag sen? Idag hittade jag detta om företaget som tillverkar min medicin. Här kommer en kort sammanfattning, som också är en bra beskrivning av hur kapitalism fungerar:

2007 köpte företaget Mylan EpiPen, en adrenalinspruta för husbehov, och priset för en förpackning (2 st) ut till kund var då ca 100USD. Därefter drog de igång en internationell kampanj för att ”göra folk medvetna” om anafylaxi, och öka försäljningen.

Försäljningen ökade, och i takt med att Mylan ökade sina marknadsandelar till 90% från 30, ökade priset också till 600USD. Kostnaden för tillverkningen är 35USD.

I samband med prishöjningen som skedde 2016 el 2017, meddelade man från Mylans håll att det var ”problem i tillverkningsledet” (oklart vad exakt för problem) och tillgången ströps.

Det blev ramaskri. Detta är alltså en mkt enkel, effektiv och LIVSVIKTIG liten penna. Den räddar liv, men kan bara användas en gång. Många familjer med allergiska barn har sådana hemma. Jag har själv haft, efter en otäck allergichock.

Hur hanterade då Mylan denna plötsliga brist på Epipen? Jo, genom att lansera en generika, till priset av 300USD.

Från att Mylan köpte EpiPen, tills andra företag började kunna konkurrera på nationsbasis steg Mylans aktie med 700%. Fattar ni?

Sen kom konkurrensen – 2 andra märken i Europa respektive USA, och aktien började falla, ända tills Mylans tillverkares produktionsproblem, och de började sälja en generika, då aktiekursen, dvs marknadens förtroende för bolaget, vände upp.

Bara tänk lite på detta. Detta är kapitalism: Tänk dig att du har ett barn med allvarlig allergi. Du behöver 2 sprutor; en för hemmet och en i skolan. 6000kr/år betalar du för detta, tills du upptäcker att det inte finns fler – alla är slut. Förstår du skräcken? Det finns inga fler. Inga alls.

Så sitter du där med din skräck, för det är på riktigt som ditt barn kan dö, du sitter fast i skräcken och håller andan.

Då, som en skänk från ovan, kommer en generika för halva priset. Du köper två uppsättningar även om du vet att adrenalinet bara har full effekt ett år.

Nu kanske du tänker att detta ju inte blir nån skillnad. Men det som blir skillnaden är att Mylans marknadsandelar ökar. Det är ju de som producerar även generikan. Ju större marknadsandelar, desto lägre produktionskostnader. Ju lägre produktionskostnader, desto större möjlighet att slå ut konkurrenter med enbart sin generika. Det betyder också att de inte bara prismässigt, utan även distributionsmässigt får fördelar i upphandlingar hos myndigheter, apotekskedjor osv. 
Förstår ni? Och som ”konsument” är du redan köpt. Det är basic marknadsföring: skapa En Känsla hos konsumenten, gärna en känsla av urgency (vad är det på svenska?) och det bästa är om känslan du skapar är förknippad med skam, eftersom du då mycket hårdare måste försvara ditt köpbeteende, vilket i sig är gratis marknadsföring och skapar lojala kunder. 

Så funkar kapitalismen.

Flygskammen

Apropå flygskam, som jag håller på att få ett smärre sammanbrott över:

Nu är det väl i allra högsta grad relevant att fråga sig varför just flygfritt har blivit det nya svarta? KAN det ha ngt att göra med att det är en hyfsat enkel åtgärd för medelklassen att ta till, för att vara miljökämpar. Självklart är det bra att svar från att flyga, men inte när det blir ett alibi för att slippa göra andra saker.

Det jag möter i sociala medier gällande flygskam är förvånansvärt ofta helt i avsaknad av klassperspektiv. För lets face it – vilka är det som skräpar ner mest i miljön? Jo, de som konsumerar mest. Vilken grupp konsumerar mest? Medelklassen.

Störst effekt på miljön är att inte skaffa barn. Ska vi införa #barnfritt2019? Transporter och köttkonsumtion ligger också högt, samt att bo stort. Jag tänker bostadsrätter och bostadskarriärer, byte av bil/teknikprylar/inredning var 3e år.

Jag tänker kläder för flera tusen i månaden, smink, att färga håret, gå på spa.

Detta konsumeras, det är dåligt för miljön. De som tjänar mer pengar är sämre för miljön, för de konsumerar mer.

Men vi pratar inte så mycket om det, istället tar vi till att det är ”en utmaning” (tack Fredrik Strage för den) att låta bli att flyga. Under ett år. Men nej. Det är ingen fucking utmaning. Det är bara att Inte Köpa En Flygbiljett. That’s it.

Men. Det finns ett identitetsbyggande som skulle skada medelklassen om de inte fick konsumera mer. Och är det något man inte får göra, så är det att Begränsa Medelklassens Möjligheter. Lika lite som man får begränsa mäns möjligheter. Så då kan alla med lätthet skriva under på att det är en Utmaning att låta bli att flyga under ett år, och så får de applåder och beröm för sin stora insats.

Om någon låginkomsttagare jag känner då får för sig att flyga till tjottahejti tänker jag inte skamma den. För det är inte den som är problemet.

Att ha ett klassperspektiv betyder inte heller att jag tänker skamma dem som väljer att avstå flyg. Verkligen inte. Det är ju svinbra att inte flyga. Men om medelklassen slutade konsumera så mycket vore det bättre. Ska vi börja konsumtionsskamma också?

Tanken är inte orimlig; störst effekt på klimatet har ju nämligen en drastiskt minskad konsumtion. Men här sätter medelklassen P. Mäns kött- och teknikkonsumtion och kvinnors skönhetsproduktkonsumtion, både män och kvinnors klädkonsumtion, renoveringskonsumtion och bostadskonsumtion slår ju flyget med hästlängder.

För att inte tala om mäns bilåkande.

Jag kommer inte ens upp i medelsvenssons klimatutsläpp även om jag gör en flygresa per år.

Tacka fan för att det då sticker i ögonen när sådana som Strage mfl kallar det för en utmaning att låta bli att flyga ett år. Deras totala utsläpp ligger ändå flera gånger över mitt. Är det då jag som ska känna skam om jag väljer att flyga?

Jag tror inte det.

PMS och PMDS – symptom, behandlingar och information

Så här är det

Hela mitt vuxna liv har jag haft PMS-besvär. Ångest före mens parad med riktigt dålig ångesthantering. Och efteråt: enormt mycket energi som måste läggas på att ställa till rätta, ordna upp, städa, jobba ikapp. Jag fattade inte att det var relaterat till min menscykel förrän jag var jättevuxen – jag var över 30 när jag träffade en läkare som kunde hjälpa mig. Jag förstod att det var PMDS jag hade (den svårare varianten av PMS), och fick medicin, kbt-övningar och information. Några år senare fick jag också min adhd-diagnos, och när jag började medicinera mot den också försvann nästan alla pmds-symptom.

Igår var det nationella PMS-dagen, instiftad av PMS-förbundet. Med anledning av den skrev jag ett inlägg om PMDS och PMS, vilket resulterade i en radiointervju, som du kan höra här. I programmet talar jag lite om vad man vet om PMDS, vilken hjälp man kan få och vad skillnaden är mellan PMS och PMDS. Intervjun är på 10 minuter och sändes i Radio Dalarna. Här i bloggen tänkte jag sammanfatta eller utveckla några grejer jag berörde, samt länka referenser och info för den intresserade.

Skillnaden mellan PMS och PMDS

PMS är de besvär som uppträder under lutealfasen, dvs från ägglossning till (och med) mens. PMS är inte en diagnos i samma bemärkelse som PMDS, även om båda innehåller samma symptom. De symptom som ingår är bland annat nedstämdhet, irritabilitet, humörsvängningar, ångest/oro, koncentrationssvårigheter, upplevelse av kontrollförlust samt kroppsliga besvär som svullnad, ömhet och bröstspänning. Vid PMS är dessa besvär måttliga, medan de vid PMDS är så allvarliga att de påtagligt påverkar arbetsliv, socialt liv, relationer och vardagsliv. För att få diagnosen krävs också att de är dokumenterade, och vissa av symptomen är också obligatoriska medan andra inte är det.

PMDS är ett psykiatriskt syndrom, och finns sedan 2013 i DSM-IV, den amerikanska diagnostiska manualen som också svensk sjukvård lutar sig mot. Här finns beskrivning av PMDS och de behandlingsformer som används i svensk sjukvård, och har du själv (eller misstänker att du har) PMDS men utan att få gehör för dina besvär hos din läkare kan du hänvisa hen dit.

Behandlingar

Numera finns medicin specifikt mot PMDS, Premalex heter den. Man kan också använda vanlig SSRI, dvs antidepressiva, och kan då äta dessa från ägglossning till mens och pausa däremellan (det kallas för att ta medicinen intermittent). Precis som med all annan behandling reagerar olika människor på olika sätt, och vissa biverkningar blir svårare för vissa än för andra. När man börjar med SSRI är det dock viktigt att man tar den föreskrivna dosen, följer läkarens rekommendationer och kontaktar vården om man börjar må väldigt dåligt och kanske får tankar på att skada sig. Läs mer här om SSRI och PMDS/PMS. (Vissa p-piller verkar också fungera för en del, men jag kommer inte skriva om det eftersom jag inte känner till tillräckligt mycket om det).

Med det sagt: det tar ett tag innan man uppnår effekt med SSRI, och i början kan man få insättningssymptom vilket betyder att man kan uppleva att besvären ökar, eller att man får biverkningar. En del minskar då sin dos, vilket tyvärr kan leda till att man enbart får biverkningar och ingen effekt. Så prata ordentligt med läkaren innan du gör några förändringar.

Premalex och SSRI har god effekt på PMDS, men det finns annan behandling som har det också. KBT (kognitiv beteendeterapi) har också visat sig fungera bra mot PMDS. Där handlar det om att lära känna sin PMDS, hitta vad som förvärrar och vad som underlättar, samt att bygga strategier som passar en och ens situation. KBT kan erbjudas hos psykolog eller annan terapiutbildad vårdpersonal, och flera vårdcentraler erbjuder ett begränsat antal tillfällen hos KBT-terapeut. Viktigt att veta är dock att KBT har större effekt på dem med PMS än dem med PMDS, och att det inte finns några entydiga studier som talar om huruvida man får bäst effekt med medicin eller med KBT vid PMDS, eftersom det beror på så många orsaker. Att KBT har god effekt vid PMS är däremot klarlagt, tex här.

Har man inte möjlighet till detta finns en utmärkt bok, skriven av psykologerna Ulrike Braun och Susanna Johansson som heter ”PMS! Få hjälp med KBT” som du kan läsa mer om här. I den här boken förklarar de hur KBT kan användas för att hantera PMS/PMDS, och man får övningar att göra själv.

Vad kan man göra själv?

Idag vet man med säkerhet att det finns saker som ökar risken för PMDS. Den främsta risken finns om man har eller har haft annan psykisk ohälsa, som tex generaliserad ångest (GAD), ätstörningar eller depression. Man vet inte vad det beror på, bara att dessa verkar uppträda hos samma individer, men det kan ju vara bra att tänka på eller vara uppmärksam på. Har man symptomen från mens till ägglossning, eller under hela perioden, då är det inte PMS eller PMDS, utan något annat.

Men det finns saker man kan göra på egen hand. Vitamin B6 och kalcium har tex visad effekt, men man behöver komma upp i ordentliga doser, så det lilla du får i dig genom en multivitamintablett hjälper inte alls tyvärr utan är bortkastade pengar. Eftersom stress påverkar PMDS mycket kan man också göra beteendeförändringar för att om möjligt minska stressen.

Forskning om PMDS

För närvarande forskas det en del om PMDS och PMS, här i Sverige pågår tex just nu två olika försök med att framställa läkemedel för att lindra uppkomsten av symptomen. Båda siktar in sig på att hämma progesteron som verkar vara den huvudsakliga komponenten i PMDS, och oavsett resultat kring själva läkemedlet bidrar studierna till att kunskapen kring hur hormoner påverkar hjärnan kan växa. Läs mer om studierna här och här.

Mer att ta del av

Sedan 2015 finns också PMS-förbundet som jobbar med att informera och skapa opinion kring PMS, och det är de som dragit igång PMS-dagen tex. Kolla deras facebooksida där jag tror de lagt upp material från konferensen som hölls igår.
SVT finns lite mer, tyvärr är klippet från december 2015 i Vetenskapens Värld som handlade om PMDS borta, kanske kan man hitta det i något arkiv.
Emmy Rasper intervjuade forskaren Marie Bixo om PMS i radioprogrammet Psyket som finns att lyssna på här.

Och nu då?

Om du misstänker att du har PMDS och vill behandla det, kan det vara bra att logga dina symptom för att se när under din cykel de uppträder. En sådan logg kan också vara bra att ta med till din läkare om du vill ha medicinsk behandling eller KBT. Här finns en sådan mall (på engelska) om du vill använda.
Själv ska jag pausa en liten stund. Jag har fått väldigt mycket respons redan, vilket jag är oerhört glad för såklart. Men innan jag svarar alla ska jag äta, duscha, hänga med min unge och sova.

Till dess kan du besöka min gruppen på facebook jag skapade som stödforum för alla oss som har (eller misstänker att vi har) PMDS och behöver ett tryggt rum att vara i för stöttning och för att slippa känna oss ifrågasatta, vilket jag vet att väldigt många gör på andra ställen när man pratar om sina problem. Gruppen heter PMDS Support Sverige och du är så välkommen dit.

/Jenny

Coaching på promenad – Coachande samtal i höst

Utsikt Coaching

Masthuggskyrkan skymtar uppe på berget utanför mitt arbetsrum. Här har jag coaching.

Jag minns alla mina projekt och hur jag inte avslutar dem i ordning

Medan jag fixar med min proffsblogg om coaching tänkte jag här göra lite reklam för mig själv som coach. I höst tar jag nämligen emot nya klienter, antingen via Skype eller i mitt halvfärdiga arbetsrum på Stigbergstorget i Göteborg. Jag tror nämligen inte på att ”göra klart” allt innan man påbörjar något nytt, det passar inte mig alls. Då fastnar jag i prestationsångest och handlingsförlamning. Sen jag upptäckte det hos mig själv och tillät mig att ha halvfärdiga projekt blev mitt liv mycket enklare och mycket roligare. Så vill du bli coachad hemma hos mig är det i ett mysigt arbetsrum med katter i en soffa, utsikt mot berget och kyrkan och med flyttkartonger på hög och färgprover målade på slitna tapeter. Det passar utmärkt för coaching för somliga.

En coach på promenad

Jag coachar också på promenad, vilket jag nästan tycker bäst om. Då har jag några kortare och några längre rutter. Det som är skönt med det är att man slipper ha ögonkontakt, vilket kan vara jobbigt för en del. Man får också vara i rörelse och så tycker jag det är något visst med att gå bredvid den jag coachar. Det blir liksom både kroppsligt och psykologiskt att vi är på väg nånstans tillsammans då. Det som kan vara jobbigt för en del med coaching på promenad är att man emellanåt är bland folk om man går nån av de promenader jag tänkt. Men vad mig anbelangar kan jag coacha dig på ditt favoritställe i skogen eller vid havet om det skulle vara så!

Vad vill du ha hjälp med och hur kan ett coachande samtal hjälpa till?

Så, behöver du reda ut tankar, komma vidare med ett återkommande problem eller fördjupa dialogen med dig själv? Jag har tider under hösten för coachande samtal. Ett sådant samtal är strukturerat, fokuserar på kompetenser hos klienten, leder vidare och är inte psykoterapi. Teman som dykt hos de klienter jag samtalat med har handlat om att hitta glädje i tillvaron, minskad stress, adhd och struktur, pmds/pms och ångesthantering.

Ett coachande samtal – så går det till

När vi ses börjar vi med att du berättar vad du vill ha hjälp med. Detta tar ibland ett tag, och här ställer jag en hel del frågor. Det mest spännande här är att jag får vara på upptäcksfärd inne i ditt huvud, och det är typ därför jag arbetar med coaching. Så ju mer du berättar desto bättre, det behöver inte vara sammanhängande eller rimligt eller logiskt. Man kan utgå från en känsla (”jag känner mig så missnöjd med allt”) eller en konkret situation (”jag tror jag vill byta jobb”). I den här inledande fasen av samtalet försöker vi tillsammans ringa in vad som är till besvär och hur du vill ha det. Du behöver aldrig vara orolig för att inte ha nåt att komma med, eller för att du inte tänkt igenom saken ordentligt – detta är mitt jobb; att hjälpa dig ha den där dialogen med dig själv.

När vi kommit fram till en problembeskrivning och ett rimligt mål fokuserar vi på var du är nu. Vilken känslomässig och praktisk situation befinner du dig i nu? Vad har du för resurser? Hur blir du engagerad i förändring? Hur ser dina snubbeltrådar ut och var sitter de? Och så klurar vi på olika vägar för dig, olika perspektiv och tänker utanför ramarna. Detta är både svårt och enormt kul! Här brukar det bli tydligt vilka föreställningar man har om hur man ”måste” göra, och hur dessa prioriteras. I det läget händer det ibland att man märker att problembeskrivningen man gjorde i början inte stämmer. Det gör ingenting, för det betyder bara att man kommit en rejäl bit på vägen.

När vi i detta läget i din coaching ska göra en slags handlingsplan är det superbra att ha tagit sig igenom och vridit och vänt på de där föreställningarna vi alla har om hur ett problem ska lösas, för då vet vi vad vi ska undvika och vad vi kan dra nytta av. Ett exempel (jag själv) är träning. Jag vill ha som rutin att springa ett par gånger i veckan för det verkar bra på olika sätt. Men det händer inte. Och när det väl händer börjar jag skrikgråta och snora i Slottskogen. Jag kan nu antingen tvinga ut mig själv ändå, och förpesta min egen tillvaro genom att för evigt förknippa löpning med skrikgråt, eller så kan jag ha det där långa och jobbiga samtalet med mig själv där jag undersöker denna löpgråt. (Kan ju meddela att det samtalet går rätt dåligt eftersom det visade sig att jag har en obstinat liten träningsprotesterare inom mig som fräser ”du bestämmer inte över mig!!”)…

En handlingsplan är oerhört enkel. Den är bara nästa steg. Det är ingen invecklad plan i flera led, det är bara de närmsta stegen. Om jag tex har en klient som enbart lyckas uttrycka att hen känner sig missnöjd, kanske nästa steg hade varit att finns tid och metod i vardagen att undersöka missnöjdheten. Tex.

När vi i den här fasen sv din coaching kommit på vad det där nästa steget är, sammanfattar jag samtalet och vad vi kommit fram till så att klienten också kan kolla så jag inte missuppfattat något, för sånt händer ju. Sen är det klart. Så går ett coachande samtal till.

Vad jag strävar efter med mina klienter

Om du bestämmer dig för att du vill prata med mig kan det vara bra att veta detta: Jag är utbildad coach hos en certifierad (dvs kontrollerad och godkänd av internationella coachfederationen) utbildare, har haft klienter i över ett år (120 timmar) och har tidigare handlett studenter i flera år på universitetet. I mig får du en glad, empatisk, icke-dömande och konkret samtalspartner som strukturerat leder samtalet vidare. Under en timme håller jag dig i handen och både tittar och lyssnar noga när du berättar om svårigheter och funderingar, och jag handleder dig i en dialog med dig själv. Så gör jag coaching på mitt sätt.

Jag har själv #adhd och #pmds och har erfarenhet av psykisk ohälsa, skilsmässa, trauman och annan lös livserfarenhet, men det som mina klienter varit extra nöjda med har varit att jag aldrig dömer, att jag tar reda på så mycket som möjligt om deras situation, och att jag tar fram deras egna kompetenser när det gäller att komma vidare.

En av mina klienter kallar det för mental massage. Varje samtal syftar till en konkret handling, och en vanlig reaktion hos en klient är att de känner sig lättade, lättare, känner sig mer nöjda med sig själva, och har mer tillförsikt inför framtiden.

Man kan gå en gång eller tio gånger, det gör man som man vill.

Är du intresserad så kontakta mig gärna här eller via e-post jenny@jennywenzer.se

Dela gärna den här infon till dem du tror kan vara intresserade också!

Just det: går du redan hos en annan coach och vill prova på mig får du två coachande samtal till priset av ett. Tjo!

Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Jag skulle skriva om kärlek

Jag tänkte skriva något om romantisk kärlek men det var alldeles för svårt och gjorde lite för ont i hjärtat. Vänskapskärlek skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Och pirrig förälskelse.

Jag har drömt flera gånger om sån där närhetsförälskelse som jag tycker så mycket om: om en hand man håller i, så att man känner varenda cell. Där är huden så mjuk och följsam, även om den är skrovlig.

Jag har drömt så mycket om den handen så den känns alldeles verklig. Kanske är den ett svar på ett trauma.

Jag har hållit en sån hand i min några gånger: två gånger med vänner och en gång i ett förälskat rus.

En begravning för 10 år sen. En katastrof för två år sen. Den rusiga förälskelsen vill jag inte precisera. Det fanns sån närvaro i handhållningen.

Det gemensamma var att jag inte ledde vägen själv – den som höll mig i handen var DÄR och ledde vägen lika mycket som jag, åt samma håll genom det massiva känslohavet.

Och i förälskelsen: Nån som leder vägen en bit, ivrigt drar iväg med mig av begär att visa mig något fantastiskt.

Där varje centimeter av hans hand höll i varje centimeter av min hand och där varje centimeter ville åt samma håll.

Där jag inte behöver leda utan blir ledd på en väg jag så väldigt gärna går, och där jag sen kan visa vägen själv.

Det är den renaste tilliten. Våga vara fullkomligt närvarande och bredvid, och ha förmågan att hitta vad som väcker entusiasm och glittret i ögonen.

Jag drömmer om det på nätterna. Det är både önskedröm och minnen. Och jag litar på att det kommer till mig när det är meningen. För jag har det i mig.

Det händer saker

Det finns flera initiativ för att stärka jämställdheten i musikbranschen. Ett av dem är Keychange som är ett EU-initiativ. De jobbar med festivaler runt om i världen för att få en jämställd balans senast 2020.

En festival som aktivt arbetat med jämställdhet på scenen genom Keychange, finns på Island och går av stapeln i november; Icelandic Airwaves heter den, och fokuserar rätt mycket på ny musik. De kommer uppnå målet redan i då, och här i Göteborg närmar sig Statementfestivalen med enbart kvinnliga eller icke-manliga akter. Det rör på sig! Det är roligt! Det finns så otroligt mycket bra musik att lyssna på inom alla möjliga olika genrer. Att man ska vara tvungen att anstränga sig för att få se konserter med kvinnor ju bara galet. Därför är jag väldigt glad över de här initiativen även om jag självklart tycker att de inte borde behövas.

Icelandic Airwaves

Statement

Vad håller jag på med?

Jag har fått en del frågor om mitt coachande. En del verkar tro att jag utger mig för att vara psykolog, och för att behandla sjukdomar. Jag gör varken det ena eller det andra. Är man sjuk får man gå till läkaren, inte till mig. Oavsett om man har psykisk eller fysisk sjukdom. Jag tar inte hand om det alls.

Det betyder inte att jag inte kan hjälpa människor som är sjuka; jag kan hjälpa dem utveckla strategier för att tex våga ta sig iväg till en läkare. Jag kan vara en hjälp i att identifiera hinder i vardagen, som försvårar livet när man är sjuk eller har en funktionsnedsättning.

Jag kan det, och jag är bra på det. Jag dömer inte, det får folk att känna sig trygga med att öppna sig. Jag är nyfiken på människors inre liv, så jag följer med dit klienten tar mig. Jag har lätt för att se mönster, avvikelser, skevheter i berättelser och jag är bra på att prata om det som är svårt.

Jag har också +10 års professionell erfarenhet av att utbilda. Jag har handlett många studenter. Jag har haft många samtal med studenter för att utveckla deras studieteknik. Jag har den kompetensen.

Jag har också gått en internationellt certifierad utbildning till coach. Det vi framförallt lärde oss där var en strukturell samtalsmetodik. Den är lika bra eller dålig som annan samtalsmetodik, det beror ju på hur man använder den.

Men. Jag är duktig på det jag gör. Det är roligt. Och jag försöker verkligen inte låtsas att det jag sysslar med är psykoterapi eller sjukdomsbehandling.

Brev från ett torg

Ibland pladdrar jag på. Här ett utdrag ur ett brev jag pladdrat; om narrativ och vårt behov av förklarande berättelser.

”Jag har tänkt på en grej, apropå vad man lämnar ut av sig själv.

Och gode sweet lord vad jag hoppas att du stängt av ljudet på din telefon.

Apropå Cambridge å det. Det är ju nån slags trestegsraket: de kartlägger oss, de analyserar oss och sedan använder de ju själva analysen i ett specifikt syfte. Man blir en bricka i ett spel (såklart) och det kan ju kännas ruttet. Framförallt om de använder analysen av oss för att sätta idioter i maktpositioner.

Men ändå. Jag tycker att det finns nåt vilsamt i att det finns nån annan som analyserar en. Efter hundrafnutti år i terapi gillar jag liksom tanken på att nån annan analyserar mig.

Jag fattar ju att det är idiotiskt. Men ändå. Du vet, det gamla men ändå. Vilsamt.

Och: får jag ställa en personlig fråga? Klart jag får.

Det är ju inget konstigt alls att det finns en persona du visar upp i sociala medier. Verkligen inget konstigt. Jag skulle aldrig kunna vara en offentlig person på det sättet, pga bristande självkontroll plus att jag verkligen tappar det emellanåt.

Men. Den där personan du presenterar – är den uttänkt? Har du liksom en story du presenterar?

När jag forskade gick jag en kurs i akademiskt narrativ. Det var väldigt spännande, jag följde efter kommunala tjänstemän och dokumenterade vilka narrativ de hade kring speciella händelser (backabranden, tsunamin och stormen gudrun) och kring speciella relationer på jobbet.

Jag vet ju – pga forskning – att de inte hade ett uttänkt narrativ från början när jag forskade om dem, men det stämde hela tiden förvånansvärt väl.

Har du ett sådant kring dig själv? Det finns ju vissa saker som återkommer i den offentliga berättelsen som du själv berättar om dig. Eller. Inte saker; teman. Anekdoter.

Och såklart saker som uteslutits. Givetvis.

Jag är bara nyfiken på om det är medvetet? Om du liksom suttit på din kammare och tänkt ut en persona att presentera.

När jag följde de där kommunala tjänstemännen, då var jag med dem på jobbet åtta timmar om dan fem dar i veckan i tre månader.

Gick de och kopierade papper så gick jag efter. Drack de kaffe så drack jag kaffe. Satt de på sitt rum och spelade Candy Crush satt jag bredvid.

Ingen orkar iscensätta en story så länge, och det som intresserade mig var själva deras ansträngning. Hur folk pusslar för att få ihop olika bitar av sig själva. Det är så fascinerande.

En gång var jag utsatt för ett brott i min lägenhet. Jag hade glömt att låsa dörren, och en för mig vilt främmande man kom in i min lägenhet, tog av sig kläderna i hallen, snodde mina veteskorpor och hotade att våldta mig. Slog mig, tog ett glas vatten och gick.

Polisen fick tag i honom, och i förhören med mig märkte polisen att jag skarvade med sanningen för att få historien – narrativet – att gå ihop. Jag var inte medveten om det själv.

Polisen var rutinerad och visste att det var helt normalt att göra så. Det blev rättegång och mannen blev dömd.

Jag tänker på vårt eget behov av narrativ. Hur vi behöver framstå som begripliga för oss själva.

Jag ska sluta pladdra nu och sova istället.

Mer flams å trams åt folket. Och vi måste prata mer om Frankrike! Och en massa annat.

Kjamizz”