Samlagen

Jag ägnar mig åt inre arbete. Med de inre principerna de vägledande värderingarna och jag måste få skratta annars dör jag. Fnittra.

En gång för väldigt längesen var jag i ett hus på en inredd vind och jag var så sjukt kär. Så. Sjukt. Kär. Han som jag var kär i var så fruktansvärt rolig, han hittade på och hittade på det ena äventyret efter det andra åt mig. Han var också knäpp – som jag – och fick stressutslag av nervositet när vi skulle gå på date. Förutom att skratta lyssnade vi på musik där på hans pojkrum, och så låg vi med varandra till hans storasysters skivor. Skivorna stod i orangea backar på golvet, och utöver sängen och fönstret där på övervåningen i Johanneberg minns jag inte mer av hans rum. Jo, gitarren han fick i julklapp som jag lärde honom ackord på för han skulle spela i band. Det var kanske snedtak eller så är det en efterhandskonstruktion.

Ibland på söndagarna åkte han och hans bror och pappa och fiskade. De åkte tidigt och då fick jag ligga kvar och sen äta en halvkrystad frukost med hans mamma. Men jag tyckte om det. Det där huset. Storasystern med skivorna och den andra systern. Brorsan med småbarn som sprang omkring med papperskorg på huvet. Jag tyckte verkligen om det.

Så jag var själv på hans rum ibland på söndagsmornar och lyssnade igenom skivorna och så kom han hem igen och berättade skrattiga fiskehistorier som förmodligen var påhittade. Men vem bryr sig om det? Inte jag.

Jag kommer ihåg precis vilka låtar vi lyssnade på första gången vi låg med varandra. Och han förklarade att han visst var otroligt erfaren och hade legat säkert 100 gånger med en italiensk fotomodell som hette Bella.

Det var jävligt trixigt att få till ligget så det passade musiken. För det blir ju tyst mellan låtarna, och själva orsaken till att vi överhuvudtaget skulle ha musik på var väl för att dölja de pinsamma ljuden. Gissar jag? Så då stannade vi liksom upp och var generade. Ingen skrattade då iallafall.

Och jag tyckte han var det vackraste jag sett. Kanske tycker jag det fortfarande. Några månader senare gjorde han slut med mig på det mest omtänksamma och ömsinta sätt jag varit med om. Jag tror jag var kär i honom på ena eller andra sättet i flera år efteråt. Eller så går vissa aldrig riktigt över.

Vi var vänner sen. Det fanns äventyr: en helt galen historia om när hans band fick skivkontrakt i Stockholm, jag var med och blev rånad och Ben Marlene (Bernt Malén) från Trance Dance (som hade Tits and Ass med Per Gessle), hjälpte till att smuggla in mig på hans hotellrum. Eller när han muckade med nassarna på Järntorget och vi blev jagade genom Haga. Eller när han hade snott två cyklar för att vi skulle cykla till Kortedala på nån slags fest, vi hittade inget och han kom på att han blandat ihop Kortedala med Kungsgatan.

Han gifte sig och skilde sig och jag fick barn. Vi sågs några gånger när mitt barn var litet och sedan flyttade han till Stockholm och skaffade ett helt annat liv. Jag minns inte när jag träffade honom sista gången, men så för 10 år sedan ringde telefonen här hemma och så fick jag reda på att han hade dött.

På begravningen träffade jag hans fru för första gången och jag visste att mina små rara anekdoter från för hundra år sen inte skulle betyda ett skit för henne då så jag höll min käft. Och efteråt har jag tänkt att jag nån gång bara skulle vara en sån som skickar ett brev och skriver att jag kände hennes man för länge sen och att det var betydelsefullt.

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Och plötsligt har det gått 10 år och det är alldeles för sent.

Jag vet också att såna saker som vilken låt som spelades när inte betyder lika mycket för alla. Men för mig betyder det så mycket, och han var startskottet på att alltid ha musiken hos mig.

Så jag gjorde en låtlista på de skivorna vi låg med varandra till då vi var 16 år och det var vinter på Hjulmakaregatan.

Och om du läser det här Paula, och också tycker om att hålla kvar i ledmotivet till olika delar av livet, så kan jag berätta att hans första gång var till Williams låt ”Söndag”, det snöade och var på det hela taget helt ok.