Brev från ett torg

Ibland pladdrar jag på. Här ett utdrag ur ett brev jag pladdrat; om narrativ och vårt behov av förklarande berättelser.

”Jag har tänkt på en grej, apropå vad man lämnar ut av sig själv.

Och gode sweet lord vad jag hoppas att du stängt av ljudet på din telefon.

Apropå Cambridge å det. Det är ju nån slags trestegsraket: de kartlägger oss, de analyserar oss och sedan använder de ju själva analysen i ett specifikt syfte. Man blir en bricka i ett spel (såklart) och det kan ju kännas ruttet. Framförallt om de använder analysen av oss för att sätta idioter i maktpositioner.

Men ändå. Jag tycker att det finns nåt vilsamt i att det finns nån annan som analyserar en. Efter hundrafnutti år i terapi gillar jag liksom tanken på att nån annan analyserar mig.

Jag fattar ju att det är idiotiskt. Men ändå. Du vet, det gamla men ändå. Vilsamt.

Och: får jag ställa en personlig fråga? Klart jag får.

Det är ju inget konstigt alls att det finns en persona du visar upp i sociala medier. Verkligen inget konstigt. Jag skulle aldrig kunna vara en offentlig person på det sättet, pga bristande självkontroll plus att jag verkligen tappar det emellanåt.

Men. Den där personan du presenterar – är den uttänkt? Har du liksom en story du presenterar?

När jag forskade gick jag en kurs i akademiskt narrativ. Det var väldigt spännande, jag följde efter kommunala tjänstemän och dokumenterade vilka narrativ de hade kring speciella händelser (backabranden, tsunamin och stormen gudrun) och kring speciella relationer på jobbet.

Jag vet ju – pga forskning – att de inte hade ett uttänkt narrativ från början när jag forskade om dem, men det stämde hela tiden förvånansvärt väl.

Har du ett sådant kring dig själv? Det finns ju vissa saker som återkommer i den offentliga berättelsen som du själv berättar om dig. Eller. Inte saker; teman. Anekdoter.

Och såklart saker som uteslutits. Givetvis.

Jag är bara nyfiken på om det är medvetet? Om du liksom suttit på din kammare och tänkt ut en persona att presentera.

När jag följde de där kommunala tjänstemännen, då var jag med dem på jobbet åtta timmar om dan fem dar i veckan i tre månader.

Gick de och kopierade papper så gick jag efter. Drack de kaffe så drack jag kaffe. Satt de på sitt rum och spelade Candy Crush satt jag bredvid.

Ingen orkar iscensätta en story så länge, och det som intresserade mig var själva deras ansträngning. Hur folk pusslar för att få ihop olika bitar av sig själva. Det är så fascinerande.

En gång var jag utsatt för ett brott i min lägenhet. Jag hade glömt att låsa dörren, och en för mig vilt främmande man kom in i min lägenhet, tog av sig kläderna i hallen, snodde mina veteskorpor och hotade att våldta mig. Slog mig, tog ett glas vatten och gick.

Polisen fick tag i honom, och i förhören med mig märkte polisen att jag skarvade med sanningen för att få historien – narrativet – att gå ihop. Jag var inte medveten om det själv.

Polisen var rutinerad och visste att det var helt normalt att göra så. Det blev rättegång och mannen blev dömd.

Jag tänker på vårt eget behov av narrativ. Hur vi behöver framstå som begripliga för oss själva.

Jag ska sluta pladdra nu och sova istället.

Mer flams å trams åt folket. Och vi måste prata mer om Frankrike! Och en massa annat.

Kjamizz”