Jag skulle skriva om kärlek

Jag tänkte skriva något om romantisk kärlek men det var alldeles för svårt och gjorde lite för ont i hjärtat. Vänskapskärlek skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Och pirrig förälskelse.

Jag har drömt flera gånger om sån där närhetsförälskelse som jag tycker så mycket om: om en hand man håller i, så att man känner varenda cell. Där är huden så mjuk och följsam, även om den är skrovlig.

Jag har drömt så mycket om den handen så den känns alldeles verklig. Kanske är den ett svar på ett trauma.

Jag har hållit en sån hand i min några gånger: två gånger med vänner och en gång i ett förälskat rus.

En begravning för 10 år sen. En katastrof för två år sen. Den rusiga förälskelsen vill jag inte precisera. Det fanns sån närvaro i handhållningen.

Det gemensamma var att jag inte ledde vägen själv – den som höll mig i handen var DÄR och ledde vägen lika mycket som jag, åt samma håll genom det massiva känslohavet.

Och i förälskelsen: Nån som leder vägen en bit, ivrigt drar iväg med mig av begär att visa mig något fantastiskt.

Där varje centimeter av hans hand höll i varje centimeter av min hand och där varje centimeter ville åt samma håll.

Där jag inte behöver leda utan blir ledd på en väg jag så väldigt gärna går, och där jag sen kan visa vägen själv.

Det är den renaste tilliten. Våga vara fullkomligt närvarande och bredvid, och ha förmågan att hitta vad som väcker entusiasm och glittret i ögonen.

Jag drömmer om det på nätterna. Det är både önskedröm och minnen. Och jag litar på att det kommer till mig när det är meningen. För jag har det i mig.