Chasing wild horses

Bestämde mig för att göra semester här hemma några dagar innan M kommer. Ordna dagarna så som jag brukar ordna dem när jag är i Nice: packa allt, förbereda allt, ligga vid havet i tusen timmar, hudvårda mig, äta färdig mat, ta ett glas vin bland folk, läsa en bok och lyssna på musik.

Jag läser en bok jag fick av Johan för flera år sen; den handlar om ett blandband som nästan 20 år efter sin tillkomst agerar trigger för huvudpersonen och tar honom tillbaka till 90-talets London. Jag älskar den, även om jag bara läser i den varannan månad.

Och så lyssnar jag på Bruce Springsteens nya. Förra året lyssnade jag på så fruktansvärt mkt ny musik. Nu är jag tillbaka i gubbrocken, en av de komponenter som liksom är min stomme.

Snart ska jag handla inför imorgon och tisdag. Mina sommardagar.

Tänker också vägra recensera Bruce. Alla vet att jag älskar Bruce.

Svulstig gubbrock right up my ally

Flygskammen

Apropå flygskam, som jag håller på att få ett smärre sammanbrott över:

Nu är det väl i allra högsta grad relevant att fråga sig varför just flygfritt har blivit det nya svarta? KAN det ha ngt att göra med att det är en hyfsat enkel åtgärd för medelklassen att ta till, för att vara miljökämpar. Självklart är det bra att svar från att flyga, men inte när det blir ett alibi för att slippa göra andra saker.

Det jag möter i sociala medier gällande flygskam är förvånansvärt ofta helt i avsaknad av klassperspektiv. För lets face it – vilka är det som skräpar ner mest i miljön? Jo, de som konsumerar mest. Vilken grupp konsumerar mest? Medelklassen.

Störst effekt på miljön är att inte skaffa barn. Ska vi införa #barnfritt2019? Transporter och köttkonsumtion ligger också högt, samt att bo stort. Jag tänker bostadsrätter och bostadskarriärer, byte av bil/teknikprylar/inredning var 3e år.

Jag tänker kläder för flera tusen i månaden, smink, att färga håret, gå på spa.

Detta konsumeras, det är dåligt för miljön. De som tjänar mer pengar är sämre för miljön, för de konsumerar mer.

Men vi pratar inte så mycket om det, istället tar vi till att det är ”en utmaning” (tack Fredrik Strage för den) att låta bli att flyga. Under ett år. Men nej. Det är ingen fucking utmaning. Det är bara att Inte Köpa En Flygbiljett. That’s it.

Men. Det finns ett identitetsbyggande som skulle skada medelklassen om de inte fick konsumera mer. Och är det något man inte får göra, så är det att Begränsa Medelklassens Möjligheter. Lika lite som man får begränsa mäns möjligheter. Så då kan alla med lätthet skriva under på att det är en Utmaning att låta bli att flyga under ett år, och så får de applåder och beröm för sin stora insats.

Om någon låginkomsttagare jag känner då får för sig att flyga till tjottahejti tänker jag inte skamma den. För det är inte den som är problemet.

Att ha ett klassperspektiv betyder inte heller att jag tänker skamma dem som väljer att avstå flyg. Verkligen inte. Det är ju svinbra att inte flyga. Men om medelklassen slutade konsumera så mycket vore det bättre. Ska vi börja konsumtionsskamma också?

Tanken är inte orimlig; störst effekt på klimatet har ju nämligen en drastiskt minskad konsumtion. Men här sätter medelklassen P. Mäns kött- och teknikkonsumtion och kvinnors skönhetsproduktkonsumtion, både män och kvinnors klädkonsumtion, renoveringskonsumtion och bostadskonsumtion slår ju flyget med hästlängder.

För att inte tala om mäns bilåkande.

Jag kommer inte ens upp i medelsvenssons klimatutsläpp även om jag gör en flygresa per år.

Tacka fan för att det då sticker i ögonen när sådana som Strage mfl kallar det för en utmaning att låta bli att flyga ett år. Deras totala utsläpp ligger ändå flera gånger över mitt. Är det då jag som ska känna skam om jag väljer att flyga?

Jag tror inte det.

41:a Göteborg Filmfestival – Mina 33 favoriter

Jag älskar ju att titta på film, och under flera år var jag en flitig festivalbesökare. I år kan jag inte se så många filmer jag vill se, men har iaf gått igenom katalogen och listat de 33 jag helst vill se. Här hittar ni inte de allra värsta dystopierna, inte de mest ångestframkallande svartvita finska filmerna om barnamord, eller de mest närgångna krigsdokumentärerna. Jag älskar filmer med historier, alltså sagoliknande berättelser jag kan tro på. Och dem har jag listat här utan inbördes ordning.

Jag älskar ju fest också! Cherrie, och El Perro Del Mar spelar på invigningsfesten på Gothenburg Studios, Jenny Wilson vidoepremiärar och DJs Aron McFaul & Johanna Beckman spelar skivor. Kanske ses vi där eller i nån bar där jag lovar att berätta skrönor om när vi tog över pianot på Riverton & blev utslängda och om när en kändiskock/skådespelare och hans långa skådisvän tyckte att vi skulle snorta kokain på toaletten.

Ses där!
/Jenny



 

 


Hela programmet hittar du här: Program Göteborg Filmfestival 
Festivalens hemsida: 41:a Göteborg Filmfestival
Info om invigningsfesten: Invigningsfest

Brev från Little Jinder

Fast inte till mig, utan till tidningen GAFFA – såhär skriver hon:

”När jag såg Amy Winehouse-dokumentären så föll jag likt många andra ner i ett svart hål av hopplöshet. Jag tänker ofta på hur världen ser på kvinnor som mår dåligt offentligt och kanske inte orkar eller bara inte har någon lust att leva särskilt konventionellt. Hon fortsätter hyllas för sin musik och genuinitet i sina texter men hon kommer ändå alltid först och främst vara en galen, tragisk, knarkare. Hej världens sätt att upprätthålla det maskulina monopolet över den arketypiska ”rock and roll-livsstilen”. Speciellt tjejer som inte alltid tar socialt ansvar, och eventuellt kikar på någon (enligt andra) sorts gränslöshet, är det värsta världen vet. Så trots att det känns som ett urvattnat ämne så slutar det aldrig kännas provocerande aktuellt för mig. Som för resten av världens kreativa befolkning så har musik alltid varit ett sätt att utforska och berätta om sig själv men tydligen är kvinnlig identitet något som ständigt ska konstrueras så att den blir attraktiv istället för att lyssnas på. Nyligen var det en kille som sa till mig angående att jag spelar in mitt fjärde album att jag måste ”göra något nytt”, att jag har gjort det där ”brustet-hjärta-emotjej-med-konstfacksstil-whatever” nu. Jag måste uppfinna mig själv igen ”med en twist” (vad betyder det ens?). Sen tänkte jag på rockband och började skratta. Har nån ens bytt t-shirt sen 1983? Det vore ju trevligt om man fick vara subjekt i sin egen kreativitet och respekteras för den någon gång istället. Så jag gjorde en låt om det. RIP Amy. //Little Jinder”

Det vore ju trevligt om man fick vara subjekt i sin egen kreativitet. Kan vi nu allihop pretty please with sugar on top komma ihåg detta? Både att låta andra och att vara själva. 

Mina egna kreativa projekt – boken och bandet – ligger på is just nu pga jag hör inte till dem som kan pressa ur sig storslagen konst när jag har det svårt. Och jag är ingen Amy Winehouse. Men min kreativitet är där varje dag ändå, fast just nu med fokus på form snarare än innehåll: jag ser så många Woody Allen-filmer jag kan och funderar över hur manuset är uppbyggt jämfört med Almodóvars filmer, som ju också är djupt mänskliga, tragikomiska med rapp dialog. 

Jag bakar chokladbollar med Milo, och istället för att gå efter recept så får han prova sig fram, smakmässigt, och försöka känna efter vilka ingredienser det behövs mer av. 

Det roligaste jag vet, det är att hålla på med ett projekt. Det kan frustrera andra vuxna, eftersom det sällan är så att projektet blir färdigt. Men jag är inte intresserad av det. Jag är intresserad av att ha projektet. Det är lek. Man leker inte färdigt en lek. Man leker för att det är i leken njutningen finns. 

Som när jag badar i havet. Det är när jag ligger där och guppar som jag njuter. En del tycker det är härligt att bada kallt för att det känns skönt efteråt. Så är det inte för mig – det är badandet som är njutningen. 

Och det kreativa. Det är njutningen i sig att hålla på, att sitta med gitarren och bara spela och spela och känna att det känns härligt. Jag ser själv att det ser patetiskt ut i skrift. Jag vill ju inte vara patetisk. Men ändå. 

Man måste ju få vara subjekt i sin egen kreativitet. Heja Little Jinder. 

Söndagsångest?

Man ska se film på söndagar. Vissa av oss behöver det. Flyta in i något annat som ett avbrott. 

Jag älskar ju listor, och behöver definitivt filmer att försjunka i lite. Så jag uppdaterade min lista över vilsamma filmer – såna som är långsamma och snälla mot sinnena. 

http://www.imdb.com/list/ls069218993

Kulturarv 


Jag älskar ju film, och betraktar det som en av mina viktigaste föräldrauppgifter att utbilda mina barn inom denna konstart. För äldsta barnet – nu 21 – har det å ena sidan inneburit en något för tidig exponering av Sjätte Sinnet och The Others, men å andra sidan att hennes favoritfilmer är True Romance och Pulp Fiction

Men jag insåg för några år sedan vad hon missat, och vad jag måste ta igen med lilla barnet – den svenska bra komedin. 

Och eftersom jag älskar listor har jag naturligtvis gjort en kulturarvslista för barn på imdb. 

Milo och jag inleder med filmerna om Jönssonligan, ikväll ser vi Jönssonligan och Dynamit-Harry. 

Jag önskar att nåt liknande fanns för böcker, även om jag nästan inte läser något längre. Har någon tips på hur man bygga liknande digitala listor på böcker tar jag tacksamt emot!

Klicka på bilden för att komma till min imdb-lista Kulturarv för barn