Chasing wild horses

Bestämde mig för att göra semester här hemma några dagar innan M kommer. Ordna dagarna så som jag brukar ordna dem när jag är i Nice: packa allt, förbereda allt, ligga vid havet i tusen timmar, hudvårda mig, äta färdig mat, ta ett glas vin bland folk, läsa en bok och lyssna på musik.

Jag läser en bok jag fick av Johan för flera år sen; den handlar om ett blandband som nästan 20 år efter sin tillkomst agerar trigger för huvudpersonen och tar honom tillbaka till 90-talets London. Jag älskar den, även om jag bara läser i den varannan månad.

Och så lyssnar jag på Bruce Springsteens nya. Förra året lyssnade jag på så fruktansvärt mkt ny musik. Nu är jag tillbaka i gubbrocken, en av de komponenter som liksom är min stomme.

Snart ska jag handla inför imorgon och tisdag. Mina sommardagar.

Tänker också vägra recensera Bruce. Alla vet att jag älskar Bruce.

Svulstig gubbrock right up my ally

Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Det händer saker

Det finns flera initiativ för att stärka jämställdheten i musikbranschen. Ett av dem är Keychange som är ett EU-initiativ. De jobbar med festivaler runt om i världen för att få en jämställd balans senast 2020.

En festival som aktivt arbetat med jämställdhet på scenen genom Keychange, finns på Island och går av stapeln i november; Icelandic Airwaves heter den, och fokuserar rätt mycket på ny musik. De kommer uppnå målet redan i då, och här i Göteborg närmar sig Statementfestivalen med enbart kvinnliga eller icke-manliga akter. Det rör på sig! Det är roligt! Det finns så otroligt mycket bra musik att lyssna på inom alla möjliga olika genrer. Att man ska vara tvungen att anstränga sig för att få se konserter med kvinnor ju bara galet. Därför är jag väldigt glad över de här initiativen även om jag självklart tycker att de inte borde behövas.

Icelandic Airwaves

Statement

Samlagen

Jag ägnar mig åt inre arbete. Med de inre principerna de vägledande värderingarna och jag måste få skratta annars dör jag. Fnittra.

En gång för väldigt längesen var jag i ett hus på en inredd vind och jag var så sjukt kär. Så. Sjukt. Kär. Han som jag var kär i var så fruktansvärt rolig, han hittade på och hittade på det ena äventyret efter det andra åt mig. Han var också knäpp – som jag – och fick stressutslag av nervositet när vi skulle gå på date. Förutom att skratta lyssnade vi på musik där på hans pojkrum, och så låg vi med varandra till hans storasysters skivor. Skivorna stod i orangea backar på golvet, och utöver sängen och fönstret där på övervåningen i Johanneberg minns jag inte mer av hans rum. Jo, gitarren han fick i julklapp som jag lärde honom ackord på för han skulle spela i band. Det var kanske snedtak eller så är det en efterhandskonstruktion.

Ibland på söndagarna åkte han och hans bror och pappa och fiskade. De åkte tidigt och då fick jag ligga kvar och sen äta en halvkrystad frukost med hans mamma. Men jag tyckte om det. Det där huset. Storasystern med skivorna och den andra systern. Brorsan med småbarn som sprang omkring med papperskorg på huvet. Jag tyckte verkligen om det.

Så jag var själv på hans rum ibland på söndagsmornar och lyssnade igenom skivorna och så kom han hem igen och berättade skrattiga fiskehistorier som förmodligen var påhittade. Men vem bryr sig om det? Inte jag.

Jag kommer ihåg precis vilka låtar vi lyssnade på första gången vi låg med varandra. Och han förklarade att han visst var otroligt erfaren och hade legat säkert 100 gånger med en italiensk fotomodell som hette Bella.

Det var jävligt trixigt att få till ligget så det passade musiken. För det blir ju tyst mellan låtarna, och själva orsaken till att vi överhuvudtaget skulle ha musik på var väl för att dölja de pinsamma ljuden. Gissar jag? Så då stannade vi liksom upp och var generade. Ingen skrattade då iallafall.

Och jag tyckte han var det vackraste jag sett. Kanske tycker jag det fortfarande. Några månader senare gjorde han slut med mig på det mest omtänksamma och ömsinta sätt jag varit med om. Jag tror jag var kär i honom på ena eller andra sättet i flera år efteråt. Eller så går vissa aldrig riktigt över.

Vi var vänner sen. Det fanns äventyr: en helt galen historia om när hans band fick skivkontrakt i Stockholm, jag var med och blev rånad och Ben Marlene (Bernt Malén) från Trance Dance (som hade Tits and Ass med Per Gessle), hjälpte till att smuggla in mig på hans hotellrum. Eller när han muckade med nassarna på Järntorget och vi blev jagade genom Haga. Eller när han hade snott två cyklar för att vi skulle cykla till Kortedala på nån slags fest, vi hittade inget och han kom på att han blandat ihop Kortedala med Kungsgatan.

Han gifte sig och skilde sig och jag fick barn. Vi sågs några gånger när mitt barn var litet och sedan flyttade han till Stockholm och skaffade ett helt annat liv. Jag minns inte när jag träffade honom sista gången, men så för 10 år sedan ringde telefonen här hemma och så fick jag reda på att han hade dött.

På begravningen träffade jag hans fru för första gången och jag visste att mina små rara anekdoter från för hundra år sen inte skulle betyda ett skit för henne då så jag höll min käft. Och efteråt har jag tänkt att jag nån gång bara skulle vara en sån som skickar ett brev och skriver att jag kände hennes man för länge sen och att det var betydelsefullt.

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Och plötsligt har det gått 10 år och det är alldeles för sent.

Jag vet också att såna saker som vilken låt som spelades när inte betyder lika mycket för alla. Men för mig betyder det så mycket, och han var startskottet på att alltid ha musiken hos mig.

Så jag gjorde en låtlista på de skivorna vi låg med varandra till då vi var 16 år och det var vinter på Hjulmakaregatan.

Och om du läser det här Paula, och också tycker om att hålla kvar i ledmotivet till olika delar av livet, så kan jag berätta att hans första gång var till Williams låt ”Söndag”, det snöade och var på det hela taget helt ok.

Musik & bylarm

Det är dags att gå på festival. Lyssna på musik.

Jag gillar verkligen att gå på festival. Nej, nu sa jag fel igen: jag gillar verkligen att lyssna på musik. Men regn, trängsel och stora arenor är inte riktigt min grej. Jag gillar inomhus (eller iaf värme), att kunna sitta ner, och (någorlunda) rena toaletter.

by:larm  är min melodi. Festivalen äger rum i Oslo (den 1 till 3 mars) mitt i stan, och tälten är få. Istället får man vara med om små spelningar på pubar, på kulturhus och andra större inomhuscener och i en och annan kyrka. Det finns tält också, om man vill.

Eftersom fokus är på nordisk musik, blir det (för mig) också större fokus på texterna. Det är något relativt nytt för mig att lyssna på texter på norska eller danska – som jag ju kan förstå lite grand av – och vissa gånger skär det sig verkligen för mig. Men det är bra, det ska göra det. Det ska skära lite, så det känns. Lyssna tex på Karpe Diems Hvite menn som pusher 50 som var en ögonöppnare för mig. Ja, det finns en massa som är bra såklart, men detta alltså.

[Här kan du läsa en annan post jag skrev om vikten av att det ska skära sig mellan ord och musik]

På bylarm är fokus också på nya, företrädesvis nordiska, nya unga akter. Jag gillar det. Jag vill vara på by:larm jämt, men det går ju nu inte. Så jag gräver ner mig i de bästa akterna därifrån. Och nej, jag tog inte med några metal-band. Inte på den här listan heller.

Hepp!
/Jenny

What I want – 10 November 1998

För 20 år sedan spelade vi in den här, jag minns inte i vilken studio (kanske Helikopter?), men jag minns nervositeten och att jag liksom höll andan tills det var klart. Vi hade redan spelat den flera år, jag skrev den när jag var 17 eller 18 år, och jag tycker fortfarande om den väldigt mycket.

Jag gillar texten så jag får gåshud, jag gillar det melankoliska, och jag gillar att den aldrig tar slut eftersom vi var så nöjda med flera av elementen så vi bara ville fortsätta och fortsätta. Eller, jag kanske det var.

Sara Pang på trummor, Clara Hållén på bas, Lisa Mouwitz på gitarr, Susanna Mattsson på sång och jag på gitarr. Text, musik och komposition är mitt. Madam McAdam hette vi. Nu heter jag GoldChild och gör egna små kompositioner som kanske blir klara, kanske inte. Det är processen som är det viktiga just nu. Att få hålla på och hålla på och hålla på.

Foto: Mikael Schulz, 1995 – Klicka på länken till hans instagram för att se vad han gör nu

Not bad for a girl

I sviterna av filmfestivalen och med nya projektidéer går jag igenom mina gamla favoriter i genren musikdokumentär. För såklart har jag en lista över sådana (jag har ju liksom listor) men jag hade inte tittat igenom den på länge.

Häromdagen pratade jag med en vän om att downsizea i livet generellt; färre saker, färre aktiviteter osv. Inte för att det minimalistiska i sig är eftersträvansvärt (kanske) utan för att konsekvenserna kan innebära lugn, fokus och ansvarsfullhet.

Det var ju populärt att decluttra i det sammanhanget, och det är det jag gör med innehållet i mitt huvud. Jag städar och sorterar dagligen i huvet. Ett av resultaten av städningen är att jag har hundratals listor i en digital kopia av innehållet i mitt huvud.

Så var det filmfestival och jag gjorde en sökning på allt filmrelaterat i min lilla (850 gig) databas och hittade bland annat listan över bästa musikdokumentärerna.

En av dem är Not bad for a girl från 1994 eller 1995, som ger mig gåshud bara jag tänker på den. Det är förgrundsgestalterna i RiotGrrl vars kreativitet är i fokus och här är ett klipp. Se den!

/Jenny

41:a Göteborg Filmfestival – Mina 33 favoriter

Jag älskar ju att titta på film, och under flera år var jag en flitig festivalbesökare. I år kan jag inte se så många filmer jag vill se, men har iaf gått igenom katalogen och listat de 33 jag helst vill se. Här hittar ni inte de allra värsta dystopierna, inte de mest ångestframkallande svartvita finska filmerna om barnamord, eller de mest närgångna krigsdokumentärerna. Jag älskar filmer med historier, alltså sagoliknande berättelser jag kan tro på. Och dem har jag listat här utan inbördes ordning.

Jag älskar ju fest också! Cherrie, och El Perro Del Mar spelar på invigningsfesten på Gothenburg Studios, Jenny Wilson vidoepremiärar och DJs Aron McFaul & Johanna Beckman spelar skivor. Kanske ses vi där eller i nån bar där jag lovar att berätta skrönor om när vi tog över pianot på Riverton & blev utslängda och om när en kändiskock/skådespelare och hans långa skådisvän tyckte att vi skulle snorta kokain på toaletten.

Ses där!
/Jenny



 

 


Hela programmet hittar du här: Program Göteborg Filmfestival 
Festivalens hemsida: 41:a Göteborg Filmfestival
Info om invigningsfesten: Invigningsfest