Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Jag skulle skriva om kärlek

Jag tänkte skriva något om romantisk kärlek men det var alldeles för svårt och gjorde lite för ont i hjärtat. Vänskapskärlek skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Och pirrig förälskelse.

Jag har drömt flera gånger om sån där närhetsförälskelse som jag tycker så mycket om: om en hand man håller i, så att man känner varenda cell. Där är huden så mjuk och följsam, även om den är skrovlig.

Jag har drömt så mycket om den handen så den känns alldeles verklig. Kanske är den ett svar på ett trauma.

Jag har hållit en sån hand i min några gånger: två gånger med vänner och en gång i ett förälskat rus.

En begravning för 10 år sen. En katastrof för två år sen. Den rusiga förälskelsen vill jag inte precisera. Det fanns sån närvaro i handhållningen.

Det gemensamma var att jag inte ledde vägen själv – den som höll mig i handen var DÄR och ledde vägen lika mycket som jag, åt samma håll genom det massiva känslohavet.

Och i förälskelsen: Nån som leder vägen en bit, ivrigt drar iväg med mig av begär att visa mig något fantastiskt.

Där varje centimeter av hans hand höll i varje centimeter av min hand och där varje centimeter ville åt samma håll.

Där jag inte behöver leda utan blir ledd på en väg jag så väldigt gärna går, och där jag sen kan visa vägen själv.

Det är den renaste tilliten. Våga vara fullkomligt närvarande och bredvid, och ha förmågan att hitta vad som väcker entusiasm och glittret i ögonen.

Jag drömmer om det på nätterna. Det är både önskedröm och minnen. Och jag litar på att det kommer till mig när det är meningen. För jag har det i mig.

Brev från ett torg

Ibland pladdrar jag på. Här ett utdrag ur ett brev jag pladdrat; om narrativ och vårt behov av förklarande berättelser.

”Jag har tänkt på en grej, apropå vad man lämnar ut av sig själv.

Och gode sweet lord vad jag hoppas att du stängt av ljudet på din telefon.

Apropå Cambridge å det. Det är ju nån slags trestegsraket: de kartlägger oss, de analyserar oss och sedan använder de ju själva analysen i ett specifikt syfte. Man blir en bricka i ett spel (såklart) och det kan ju kännas ruttet. Framförallt om de använder analysen av oss för att sätta idioter i maktpositioner.

Men ändå. Jag tycker att det finns nåt vilsamt i att det finns nån annan som analyserar en. Efter hundrafnutti år i terapi gillar jag liksom tanken på att nån annan analyserar mig.

Jag fattar ju att det är idiotiskt. Men ändå. Du vet, det gamla men ändå. Vilsamt.

Och: får jag ställa en personlig fråga? Klart jag får.

Det är ju inget konstigt alls att det finns en persona du visar upp i sociala medier. Verkligen inget konstigt. Jag skulle aldrig kunna vara en offentlig person på det sättet, pga bristande självkontroll plus att jag verkligen tappar det emellanåt.

Men. Den där personan du presenterar – är den uttänkt? Har du liksom en story du presenterar?

När jag forskade gick jag en kurs i akademiskt narrativ. Det var väldigt spännande, jag följde efter kommunala tjänstemän och dokumenterade vilka narrativ de hade kring speciella händelser (backabranden, tsunamin och stormen gudrun) och kring speciella relationer på jobbet.

Jag vet ju – pga forskning – att de inte hade ett uttänkt narrativ från början när jag forskade om dem, men det stämde hela tiden förvånansvärt väl.

Har du ett sådant kring dig själv? Det finns ju vissa saker som återkommer i den offentliga berättelsen som du själv berättar om dig. Eller. Inte saker; teman. Anekdoter.

Och såklart saker som uteslutits. Givetvis.

Jag är bara nyfiken på om det är medvetet? Om du liksom suttit på din kammare och tänkt ut en persona att presentera.

När jag följde de där kommunala tjänstemännen, då var jag med dem på jobbet åtta timmar om dan fem dar i veckan i tre månader.

Gick de och kopierade papper så gick jag efter. Drack de kaffe så drack jag kaffe. Satt de på sitt rum och spelade Candy Crush satt jag bredvid.

Ingen orkar iscensätta en story så länge, och det som intresserade mig var själva deras ansträngning. Hur folk pusslar för att få ihop olika bitar av sig själva. Det är så fascinerande.

En gång var jag utsatt för ett brott i min lägenhet. Jag hade glömt att låsa dörren, och en för mig vilt främmande man kom in i min lägenhet, tog av sig kläderna i hallen, snodde mina veteskorpor och hotade att våldta mig. Slog mig, tog ett glas vatten och gick.

Polisen fick tag i honom, och i förhören med mig märkte polisen att jag skarvade med sanningen för att få historien – narrativet – att gå ihop. Jag var inte medveten om det själv.

Polisen var rutinerad och visste att det var helt normalt att göra så. Det blev rättegång och mannen blev dömd.

Jag tänker på vårt eget behov av narrativ. Hur vi behöver framstå som begripliga för oss själva.

Jag ska sluta pladdra nu och sova istället.

Mer flams å trams åt folket. Och vi måste prata mer om Frankrike! Och en massa annat.

Kjamizz”

Samlagen

Jag ägnar mig åt inre arbete. Med de inre principerna de vägledande värderingarna och jag måste få skratta annars dör jag. Fnittra.

En gång för väldigt längesen var jag i ett hus på en inredd vind och jag var så sjukt kär. Så. Sjukt. Kär. Han som jag var kär i var så fruktansvärt rolig, han hittade på och hittade på det ena äventyret efter det andra åt mig. Han var också knäpp – som jag – och fick stressutslag av nervositet när vi skulle gå på date. Förutom att skratta lyssnade vi på musik där på hans pojkrum, och så låg vi med varandra till hans storasysters skivor. Skivorna stod i orangea backar på golvet, och utöver sängen och fönstret där på övervåningen i Johanneberg minns jag inte mer av hans rum. Jo, gitarren han fick i julklapp som jag lärde honom ackord på för han skulle spela i band. Det var kanske snedtak eller så är det en efterhandskonstruktion.

Ibland på söndagarna åkte han och hans bror och pappa och fiskade. De åkte tidigt och då fick jag ligga kvar och sen äta en halvkrystad frukost med hans mamma. Men jag tyckte om det. Det där huset. Storasystern med skivorna och den andra systern. Brorsan med småbarn som sprang omkring med papperskorg på huvet. Jag tyckte verkligen om det.

Så jag var själv på hans rum ibland på söndagsmornar och lyssnade igenom skivorna och så kom han hem igen och berättade skrattiga fiskehistorier som förmodligen var påhittade. Men vem bryr sig om det? Inte jag.

Jag kommer ihåg precis vilka låtar vi lyssnade på första gången vi låg med varandra. Och han förklarade att han visst var otroligt erfaren och hade legat säkert 100 gånger med en italiensk fotomodell som hette Bella.

Det var jävligt trixigt att få till ligget så det passade musiken. För det blir ju tyst mellan låtarna, och själva orsaken till att vi överhuvudtaget skulle ha musik på var väl för att dölja de pinsamma ljuden. Gissar jag? Så då stannade vi liksom upp och var generade. Ingen skrattade då iallafall.

Och jag tyckte han var det vackraste jag sett. Kanske tycker jag det fortfarande. Några månader senare gjorde han slut med mig på det mest omtänksamma och ömsinta sätt jag varit med om. Jag tror jag var kär i honom på ena eller andra sättet i flera år efteråt. Eller så går vissa aldrig riktigt över.

Vi var vänner sen. Det fanns äventyr: en helt galen historia om när hans band fick skivkontrakt i Stockholm, jag var med och blev rånad och Ben Marlene (Bernt Malén) från Trance Dance (som hade Tits and Ass med Per Gessle), hjälpte till att smuggla in mig på hans hotellrum. Eller när han muckade med nassarna på Järntorget och vi blev jagade genom Haga. Eller när han hade snott två cyklar för att vi skulle cykla till Kortedala på nån slags fest, vi hittade inget och han kom på att han blandat ihop Kortedala med Kungsgatan.

Han gifte sig och skilde sig och jag fick barn. Vi sågs några gånger när mitt barn var litet och sedan flyttade han till Stockholm och skaffade ett helt annat liv. Jag minns inte när jag träffade honom sista gången, men så för 10 år sedan ringde telefonen här hemma och så fick jag reda på att han hade dött.

På begravningen träffade jag hans fru för första gången och jag visste att mina små rara anekdoter från för hundra år sen inte skulle betyda ett skit för henne då så jag höll min käft. Och efteråt har jag tänkt att jag nån gång bara skulle vara en sån som skickar ett brev och skriver att jag kände hennes man för länge sen och att det var betydelsefullt.

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Och plötsligt har det gått 10 år och det är alldeles för sent.

Jag vet också att såna saker som vilken låt som spelades när inte betyder lika mycket för alla. Men för mig betyder det så mycket, och han var startskottet på att alltid ha musiken hos mig.

Så jag gjorde en låtlista på de skivorna vi låg med varandra till då vi var 16 år och det var vinter på Hjulmakaregatan.

Och om du läser det här Paula, och också tycker om att hålla kvar i ledmotivet till olika delar av livet, så kan jag berätta att hans första gång var till Williams låt ”Söndag”, det snöade och var på det hela taget helt ok.

Jag övar mig i avslutning

Jag behöver lära mig att avsluta saker, det är helt klart. Det är inte riktigt min grej, jag är bra på andra saker. Men nu finns det några saker jag verkligen vill ska bli klara, för att jag tror att de blir så bra när de blir färdiga! Sen finns ju annat som det vore bra för mig att avsluta – lösa trådar är för rörigt för mig.

Att saker rinner ut i sanden är en sån tråd; det passar inte mig. Att ha för många lösa trådar gör det också svårare att starta saker, och det var en av anledningarna till att jag började tömma huvudet på exakt allt varje dag. Det blir mindre rörigt, och lättare att fokusera.

Men nu behöver jag fatta beslut om vad som ska avslutas, vilka trådar som ska knytas ihop eller klippas bort, och vad som ska påbörjas så att det kan avslutas.

Jag har på sista tiden släppt ifrån mig eller fattat beslut om två sådana riktigt stora saker. Så jag vet ju att jag kan. Nu fortsätter jag den invärtes rensningen.

Over&out

Jenny

Vintern dör

Jag har ett ljudminne från när jag var barn. Jag är fem eller sex år, det är tidig morgon. Jag ligger i min pappas säng, han är uppe och grejar i köket. Jag hör hur han slamrar lite som om han gör frukost. Sovrumsfönstret står på glänt, det drar in lite kyligt. Persiennerna är nedfällda men det är helt ljust i rummet.

Lägenheten vi bor i ligger på Lextorp i Trollhättan. Det är ett hyreshusområde med tvåvåningshyreshus indelade i gårdar. Vår lägenhet har hallen på bottenplan, sedan är det bara en trappa upp till resten av lägenheten. Trots det är mitt minne att sovrummet är på bottenvåningen.

Så. Jag ligger i sängen i det lite kyliga och ljusa. Ljuden jag hör: fågelkvitter. Barn som skrattar. Och barnfötter som hoppar i sånt grus på asfalt som blir kvar efter att snön smält bort. Hoppar hopprep. Hopp-hopp hopp-hopp hopp-hopp. Fötterna i asfaltsgruset. Det är mitt bästa ljudminne.

Funktionsmusik

Jag använder mig rätt ofta av funktionsmusik. När jag behöver koncentrera mig eller när jag behöver stänga ute allt för mycket intryck.

För några veckor sedan var det någon som bad mig om tips på just sånt ljud man kan lyssna på för att stänga ute. Så jag gjorde några alternativ på Spotify (och var tvungen att skapa ett alter ego-konto för att inte fucka upp min lyssningsstatistik igen).

 
Här är den:

Jag har också gjort en låtlista för en arbetsdag. Jag påbörjade den för flera år sedan när jag var spm mest intresserad av hur hjärnan funkar, hur mycket den klarar av i termer av koncentration, avbrott och pauser. Hur mycket vila den behöver. Listan här nedan är helt baserad på de forskningsrön jag hittade då, runt 2010. Den är på 6,5 timmar, och har man en åtta timmars arbetsdag lägger man på 45 minuter före och 45 minuter efter för maximal effekt. Här är den 🙂

/Jenny