Intervju i Sveriges Radio P3

Fredagen den 14 juli 2017, intervju i Sveriges Radio
Med anledning av årsdagen av attentatet blev jag på nytt intervjuad. Denna gång av Matias Rankinen på P3, och vi pratade i nästan två timmar. Det var en fin intervju, med ganska mycket fokus på hur det kan vara att liksom vara drabbad av terror även om jag inte räknas till de skadade. Klicka på länken nedan för att lyssna, intervjun börjar ca 10 minuter in i programmet. 

P3 Nyheter 14 juli 2017

Nice, kapitel 2: Minnesdagen 2017

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag markerar ett år sedan attentatet i Nice. Att jag inte är där känns helt fel. Jag borde vara där, med de andra. Lägga blommor. Gråta över alla nallar som folk lagt på minnesplatsen. Vara sammanbiten och ensam. Det är liksom fel att jag inte är där.

Jag blev intervjuad tidigare, en fråga berörde det där om vilken min koppling egentligen är till staden. Jag hör liksom bara dit, jag vet det. Det är meningen att jag ska vara där. Staden har ristat in sig hos mig nu. Och jag borde vara där och gå upp i känslan, inte hålla den på distans. Är det inte det som är traumabearbetning? Att våga känna skräcken fullt ut, att känna vad det är som känns. Att vara bland andra med egen sorg, men med empati också, som franskt visar sig i det lilla.

Vilken var värst av alla känslorna? Att jag var helt ensam, det var värst. Att tro att mitt barn skulle dö, det var värst. Att mina föräldrar inte förstod omfattningen av vad jag varit med om, och att det gjorde mig ännu mer ensam. Att bara vänta, att lyssna efter information som skulle betyda något, ljud som kunde betyda ytterligare en attack, frånvaro av ljud som kunde betyda ytterligare en attack. Att hårt hårt hålla i känslan av att det absolut viktigaste var att Fanny var så trygg som möjligt – att inte läcka något av min skräck till henne. Och att inte kunna dela det med någon, det var värst.
2016-07-31 18.39.47När jag ser bilder på mig ser jag att min blick har förändrats. Jag undrar om det ändrar sig igen, eller om jag får dras med blicken nu. Det gör inte så mycket, men förändringen är markant. Det får vara så.

I samband med minnesceremonin i morgon tänker jag ha en egen. Så jag gjorde en låtlista med de musikaliska verk som kommer framföras av Orchestre Philharmonique de Nice och som kan ses i fransk tv (även om jag fortfarande inte hittat rätt bland deras streamingutbud). Den kan ni lyssna på här: