Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Vintern dör

Jag har ett ljudminne från när jag var barn. Jag är fem eller sex år, det är tidig morgon. Jag ligger i min pappas säng, han är uppe och grejar i köket. Jag hör hur han slamrar lite som om han gör frukost. Sovrumsfönstret står på glänt, det drar in lite kyligt. Persiennerna är nedfällda men det är helt ljust i rummet.

Lägenheten vi bor i ligger på Lextorp i Trollhättan. Det är ett hyreshusområde med tvåvåningshyreshus indelade i gårdar. Vår lägenhet har hallen på bottenplan, sedan är det bara en trappa upp till resten av lägenheten. Trots det är mitt minne att sovrummet är på bottenvåningen.

Så. Jag ligger i sängen i det lite kyliga och ljusa. Ljuden jag hör: fågelkvitter. Barn som skrattar. Och barnfötter som hoppar i sånt grus på asfalt som blir kvar efter att snön smält bort. Hoppar hopprep. Hopp-hopp hopp-hopp hopp-hopp. Fötterna i asfaltsgruset. Det är mitt bästa ljudminne.