Alla måste åka till Nice

Alla måste ju åka till Nice, så är det ju bara. Det finns ingen anledning att inte åka dit, och när jag började skriva på den har bloggposten insåg jag att den kommer bli jättelång pga alla de där anledningarna. Läget, tex. Klimatet. Maten. Enkelheten. 

Nice är en alldeles lagom stor stad. Man kan lätt gå runt den, man är inte hänvisad till turistställena, och det är precis lagom utmanande att hitta. De centrala delarna av Nice utgörs till ganska stora delar av bostadsområden. Centrala stan inramas i väster av Boulevard François Grosso, i norr av Place du General de Gaulle och i öster av Boulevard Carabacel. 

Från General de Gaulle rakt ner till Place Massena går paradgatan; Avenue Jean Medicin. Och nedanför Place Masarna ligger stora havet. Stranden är drygt 4 kilometer lång, och sträcker sig ända från flygplatsen till hamnen. Men det är de mer centrala stränderna folk vanligtvis vill åt, och de börjar i höjd med Boulevard Gambetta. 

Shopping (varför nu någon skulle vilja shoppa här– det är verkligen ingen shoppingstad ) sysslar man med längs Jean Medicin, och väster om den gatan. I kvarteren lager om Jean Medecin finns bokhandlar, konstnärsmaterial och annat mer udda (husdjur tex). Och på gågatan Rue Francais, som går västerut från Jean Medicin finns hundratals turistfälleaffärer. Parallellt med den gatan går också Avenue du Verdun, den enda high fashion-gatan. 

Sedan har vi gamla stan förstås, och hamnkvarteren. Och mitt i allt det har finns underbara små guldkorn som man säkert kan hitta någon annanstans – men det här är min stad. 

Ska du åka hit? Strunta i hotell och boka Airbnb istället. Strunta i Jean Medecin och shopping, och gå på museum istället – har finns både Chagallmuseum och Matisse Matissemuseum samt ett fantastiskt modernt museum. Ät inte på Negresco, gå på någon av fiskrestaurangerna i hamnen. Gå för guds skull inte på klubb, gå på kattcafé istället. 

I nästa kapitel: Ta sig runt, bo och handla. Turistiga nödvändigheter och vilken strand är egentligen bäst?

So long

Post

Emma Engdahl skrev detta tidigare. Nu kan jag inte sluta tänka på det. Hur det är kroppen som förankrar oss. Jag har haft så många panikångestattacker på sista tiden. De nöter ner den tunna hud jag redan har. Och eftersom jag enbart får dem vid terrorattentat, kan jag inte förutse dem. Det enda jag kan göra är att bygga upp min motståndskraft. Men attentaten har varit så många, så jag har inte hunnit bygga något alls. 

Det är kroppen som förankrar oss i situationen vi är i. Min panikångest kommer på 3 sekunder, slår ut mig fullkomligt och skräcken jag känner är exakt samma skräck som jag kände den natten förra sommaren. Exakt. 

Så varar den i några timmar – konvulsioner som under krystvärkarna i en förlossning: jag krampar några minuter, sen paus, sen kommer kramperna igen. 1-3 timmar håller de på. Jag lägger mig ner på golvet, en vän kommer med kuddar, vatten, jag får fatt i mina tabletter. 

Kommer överens om att åka in den här gången, och vi ordnar med logistiken: vem ska ha barnen? Behöver någon äta? Kan någon köra in? 

Allt löser sig. Eller, de löser det. Vi löser det. Allt blir bra. 

Någon pysslar om mig, någon tar hand om barnen, någon kör in mig och senare kommer någon sällskapa mig i det illa planerade väntrummet. Det är bra att åka dit – då kan jag få medicin att ta i ett akut läge, och läkaren där kan meddela min ordinarie mottagning att jag behöver hjälp mer omgående. 

Jag kommer dit och skriver in mig, låser in mina saker. Får vänta en stund, sedan kommer en sköterska och gör en kort intervju med mig. När jag kommer ut ur rummet startar precis ett högljutt nyhetsinslag. De första ljud jag hör är skottlossning, människor som skriker och en nyhetsuppläsare som säger ordet ’terrorattack’. 

Min kropp är förankrad i en helt annan situation än den jag faktiskt är i. Och det är den andra situationen jag reagerar på. På tre sekunder händer det, och jag skriker att de ska stänga av, ingen fattar, jag vågar inte förflytta mig därifrån för då kanske de skjuter mig. 

Då kanske de skjuter mig. Det är det som känns. Min kropp befinner sig i en annan situation nämligen, en situation där de skjuter en om man springer. Så jag kryper ihop och fortsätter skrika att de ska stänga av tv:n och någon gör det. En sköterska kommer och tar hand om mig, håller om mig, berättar vad som händer. Och leder mig till ett avskilt rum, tar pulsen och ger mig lugnande, pratar om helt andra saker. 

Omhändertagandet gör att jag blir lugnare, och efter någon timma kan jag gå tillbaka till väntrummet. Medicinen gör mig avslappnad, men också uppmärksam på att ett nytt moment av stress har införts: anspänningen inför vad som kan visas på tv. 

Ju mer avslappnad jag blir, desto fler idéer får jag kring vad man kan göra med de andra patienterna: gissa sig till vilka deras problem är (knark, tablettmissbruk, aggressionsutbrott, demens, psykos, depression, bipolär och så den mystiska tanten); lekar man kan leka med dem (om du fick välja ett annat problem än det du kom hit för, vilket skulle det vara?); fundera ut vilken deras entrélåt skulle vara (min skulle vara Det gör ont med Lena Ph, pga komiskt). Osv osv. 

Sen kommer Pia och gör färgtester på mig, jag får träffa läkaren som är snabb och bra, och färgtestresultatet indikerar att jag är vit, grå och svart, medan Pia är starka och vibrerande färger. Vit, grå och svart är per definition inte ens färger. 

Sen blir vi hemkörda. 

Jag behöver bygga upp min motståndskraft. 

Min röst den 15 juli 2016

Jag samlar ju pusselbitar angående attentatet i Nice och bygger ihop min historia. Charlotte Kärnerud och Maria Eksedler vid Sveriges Radio har varit vänliga och letat rätt på material jag velat ha, bland annat en intervju med mig gjord vid femtiden på morgonen. 

När jag lyssnar igenom intervjun hör jag hur trött, sammanbiten, och inombordssorgsen jag låter. Saklig, nästan spydig. Det är bra för mig att lyssna på, att komma ihåg den känslan. Likgiltighet inför nästan exakt allt utom det absolut viktigaste och att veta så omedelbart vad det absolut viktigaste är. 

Vill ni lyssna har jag lagt klippet här

Rätta element


De senaste dagarna har jag drömt så mycket om att vara i vatten. Det känns alltid som att det är mitt rätta element. Och i perioder när jag inte har tillgång till det kan jag sakna det så sjukt mycket, det blir som abstinens. Jag MÅSTE åka till havet. 

Häromnatten drömde jag att jag provade att bada i olika material. Allt var lika skönt, det var bara härligt på olika sätt. 

Snart är det nog dags för årets första dopp. 

Känslornas sociologi – Emma Engdahl pratar om tillitens manuskript på Vetenskapsfestivalen 

Emma Engdahl, porträttfoto
Så inte slumpmässigt att detta dyker upp, just när jag funderar mycket på tillit och den relation till någon högre makt jag önskar att jag hade i sviterna av attentatet i Nice

Idag diskuterar hon och prästen Lars van der Heeg förväntade känslor i religion och kärlek och hur man kan förstå de känslor vi faktiskt har. 

I texten jag nyligen hittat som hon skrev för några år sedan, finns en passage som jag återkommer till om och om igen:

”Karaktäristiskt för kärleken är ett erkännande av varandra som behövande och begärande varelser med förmåga till dröm och fantasi. I det ömsesidiga emotionella bejakande som kärleken innebär förenas de involverade just genom sina behov och begär. Om dessa missaktas kränks människan som en individ med en personlig identitet. Det är bland annat det som sker med barnet som kastas i marken. För varje gång den andre vänder sig bort och förvägarar barnet omsorgen det behöver blir det svårare för barnet att ge och ta emot den kärlek som gör människan fri att gå ut i världen och visa vem hon är, det vill säga vad sociologer som till exempel Anthony Giddens ser som ett tecken på ontologisk trygghet.”

Hämtat här: Om kärlek och depression
Jag vet inte ännu varför men jag fastnar behagligt i tanken på ontologisk trygghet. Jag tror att den ontologiska tryggheten försvann för mig i Nice. Min terapeut förstod inte varför jag inte var arg på terroristen – men han utgjorde inget hot mot den tryggheten. Det är traumat. 

Kl 19-2130 i Betlehemskyrkan, Göteborg för den intresserade. 

Och det är Vetenskapsfestivalen som arrangerar. 

Nice Jazz Festival

Alltså. Jag har faktiskt aldrig varit på Nice Jazz Festival, förutom rent tekniskt förra året på själva området. Men alltså. Årets uppställning. Hancock. De La Soul. Mary J Blige. Con Brio. Kasai Washington. 

Satte ihop låtlista för sommarfeelingen. 

Musikprojektet

Lyssnar på ny musik på Soundcloud, och tänker att jag nog ska göra klart en av mina påbörjade låtar när jag är i Nice i november. 

Flera av låtarna spelar jag in sång eller melodi, kanske gitarrslinga eller trummor på när jag är på resande fot. Här ett smakprov på en inspelad på restaurang i Nice och flygplanstoalett. 

Disco