Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Not bad for a girl

I sviterna av filmfestivalen och med nya projektidéer går jag igenom mina gamla favoriter i genren musikdokumentär. För såklart har jag en lista över sådana (jag har ju liksom listor) men jag hade inte tittat igenom den på länge.

Häromdagen pratade jag med en vän om att downsizea i livet generellt; färre saker, färre aktiviteter osv. Inte för att det minimalistiska i sig är eftersträvansvärt (kanske) utan för att konsekvenserna kan innebära lugn, fokus och ansvarsfullhet.

Det var ju populärt att decluttra i det sammanhanget, och det är det jag gör med innehållet i mitt huvud. Jag städar och sorterar dagligen i huvet. Ett av resultaten av städningen är att jag har hundratals listor i en digital kopia av innehållet i mitt huvud.

Så var det filmfestival och jag gjorde en sökning på allt filmrelaterat i min lilla (850 gig) databas och hittade bland annat listan över bästa musikdokumentärerna.

En av dem är Not bad for a girl från 1994 eller 1995, som ger mig gåshud bara jag tänker på den. Det är förgrundsgestalterna i RiotGrrl vars kreativitet är i fokus och här är ett klipp. Se den!

/Jenny

Musik med text

En del låtar sätter sig som en smäck. Man trallar glatt med (eller sorgset) och bara förutsätter att textinnehållet korrelerar med känslan man får av musiken. Eller så fastnar man i refrängen, den del av texten som kommer gå på repeat i skallen sen, och tänker inte på att texten har en kontext i versen.

En del låtar slår en hårt i magen när texten kommer. När man hör orden, vad de faktiskt sjunger. Kanske tänker man ”får man sjunga sådär?” och så ilar det till lite inombords.

7 låtar fick hamna på den här listan – de har alla det gemensamt att texten i kombination med musiken skaver, eller säger ibland olika saker. Elvis Costello inleder – såklart – han är ju århundradets skavmästare. Låter heter så vackert ”I want you”, men lyssna på texten säger jag bara.

Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetets ”Kuken” har en text som är så krävande av en, alltså så tilltalande, den släpper inte taget om en. Man bara måste vara kvar i texten, man kan inte gå därifrån, även om man vill.

Och vad man ska säga om Nick Caves ”Get ready for love” fattar jag inte ens – är det musikal? Är det ett skämt? Är det ironi? Djupaste allvar? Vad fan menar han?

Su och jag har diskuterat detta länge. Vi kom inte fram till något alls.

Lyssna på texten. Sen lyssnar du på texten en gång till, lite noggrannare.

/Jenny