Samlagen

Jag ägnar mig åt inre arbete. Med de inre principerna de vägledande värderingarna och jag måste få skratta annars dör jag. Fnittra.

En gång för väldigt längesen var jag i ett hus på en inredd vind och jag var så sjukt kär. Så. Sjukt. Kär. Han som jag var kär i var så fruktansvärt rolig, han hittade på och hittade på det ena äventyret efter det andra åt mig. Han var också knäpp – som jag – och fick stressutslag av nervositet när vi skulle gå på date. Förutom att skratta lyssnade vi på musik där på hans pojkrum, och så låg vi med varandra till hans storasysters skivor. Skivorna stod i orangea backar på golvet, och utöver sängen och fönstret där på övervåningen i Johanneberg minns jag inte mer av hans rum. Jo, gitarren han fick i julklapp som jag lärde honom ackord på för han skulle spela i band. Det var kanske snedtak eller så är det en efterhandskonstruktion.

Ibland på söndagarna åkte han och hans bror och pappa och fiskade. De åkte tidigt och då fick jag ligga kvar och sen äta en halvkrystad frukost med hans mamma. Men jag tyckte om det. Det där huset. Storasystern med skivorna och den andra systern. Brorsan med småbarn som sprang omkring med papperskorg på huvet. Jag tyckte verkligen om det.

Så jag var själv på hans rum ibland på söndagsmornar och lyssnade igenom skivorna och så kom han hem igen och berättade skrattiga fiskehistorier som förmodligen var påhittade. Men vem bryr sig om det? Inte jag.

Jag kommer ihåg precis vilka låtar vi lyssnade på första gången vi låg med varandra. Och han förklarade att han visst var otroligt erfaren och hade legat säkert 100 gånger med en italiensk fotomodell som hette Bella.

Det var jävligt trixigt att få till ligget så det passade musiken. För det blir ju tyst mellan låtarna, och själva orsaken till att vi överhuvudtaget skulle ha musik på var väl för att dölja de pinsamma ljuden. Gissar jag? Så då stannade vi liksom upp och var generade. Ingen skrattade då iallafall.

Och jag tyckte han var det vackraste jag sett. Kanske tycker jag det fortfarande. Några månader senare gjorde han slut med mig på det mest omtänksamma och ömsinta sätt jag varit med om. Jag tror jag var kär i honom på ena eller andra sättet i flera år efteråt. Eller så går vissa aldrig riktigt över.

Vi var vänner sen. Det fanns äventyr: en helt galen historia om när hans band fick skivkontrakt i Stockholm, jag var med och blev rånad och Ben Marlene (Bernt Malén) från Trance Dance (som hade Tits and Ass med Per Gessle), hjälpte till att smuggla in mig på hans hotellrum. Eller när han muckade med nassarna på Järntorget och vi blev jagade genom Haga. Eller när han hade snott två cyklar för att vi skulle cykla till Kortedala på nån slags fest, vi hittade inget och han kom på att han blandat ihop Kortedala med Kungsgatan.

Han gifte sig och skilde sig och jag fick barn. Vi sågs några gånger när mitt barn var litet och sedan flyttade han till Stockholm och skaffade ett helt annat liv. Jag minns inte när jag träffade honom sista gången, men så för 10 år sedan ringde telefonen här hemma och så fick jag reda på att han hade dött.

På begravningen träffade jag hans fru för första gången och jag visste att mina små rara anekdoter från för hundra år sen inte skulle betyda ett skit för henne då så jag höll min käft. Och efteråt har jag tänkt att jag nån gång bara skulle vara en sån som skickar ett brev och skriver att jag kände hennes man för länge sen och att det var betydelsefullt.

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Och plötsligt har det gått 10 år och det är alldeles för sent.

Jag vet också att såna saker som vilken låt som spelades när inte betyder lika mycket för alla. Men för mig betyder det så mycket, och han var startskottet på att alltid ha musiken hos mig.

Så jag gjorde en låtlista på de skivorna vi låg med varandra till då vi var 16 år och det var vinter på Hjulmakaregatan.

Och om du läser det här Paula, och också tycker om att hålla kvar i ledmotivet till olika delar av livet, så kan jag berätta att hans första gång var till Williams låt ”Söndag”, det snöade och var på det hela taget helt ok.

Äntligen fredag!

Och nu finns 50 Feelings Friday uppe! Drygt 3 timmar nytt och bra med som sällskap i storhandling, barnhämtning och förberedelser inför fredagsmyset eller helgsammanbrottet. Själv ska jag sortera tvätt. Skriva en handlingslista. Gå på kalas.

Musik & bylarm

Det är dags att gå på festival. Lyssna på musik.

Jag gillar verkligen att gå på festival. Nej, nu sa jag fel igen: jag gillar verkligen att lyssna på musik. Men regn, trängsel och stora arenor är inte riktigt min grej. Jag gillar inomhus (eller iaf värme), att kunna sitta ner, och (någorlunda) rena toaletter.

by:larm  är min melodi. Festivalen äger rum i Oslo (den 1 till 3 mars) mitt i stan, och tälten är få. Istället får man vara med om små spelningar på pubar, på kulturhus och andra större inomhuscener och i en och annan kyrka. Det finns tält också, om man vill.

Eftersom fokus är på nordisk musik, blir det (för mig) också större fokus på texterna. Det är något relativt nytt för mig att lyssna på texter på norska eller danska – som jag ju kan förstå lite grand av – och vissa gånger skär det sig verkligen för mig. Men det är bra, det ska göra det. Det ska skära lite, så det känns. Lyssna tex på Karpe Diems Hvite menn som pusher 50 som var en ögonöppnare för mig. Ja, det finns en massa som är bra såklart, men detta alltså.

[Här kan du läsa en annan post jag skrev om vikten av att det ska skära sig mellan ord och musik]

På bylarm är fokus också på nya, företrädesvis nordiska, nya unga akter. Jag gillar det. Jag vill vara på by:larm jämt, men det går ju nu inte. Så jag gräver ner mig i de bästa akterna därifrån. Och nej, jag tog inte med några metal-band. Inte på den här listan heller.

Hepp!
/Jenny

Jag övar mig i avslutning

Jag behöver lära mig att avsluta saker, det är helt klart. Det är inte riktigt min grej, jag är bra på andra saker. Men nu finns det några saker jag verkligen vill ska bli klara, för att jag tror att de blir så bra när de blir färdiga! Sen finns ju annat som det vore bra för mig att avsluta – lösa trådar är för rörigt för mig.

Att saker rinner ut i sanden är en sån tråd; det passar inte mig. Att ha för många lösa trådar gör det också svårare att starta saker, och det var en av anledningarna till att jag började tömma huvudet på exakt allt varje dag. Det blir mindre rörigt, och lättare att fokusera.

Men nu behöver jag fatta beslut om vad som ska avslutas, vilka trådar som ska knytas ihop eller klippas bort, och vad som ska påbörjas så att det kan avslutas.

Jag har på sista tiden släppt ifrån mig eller fattat beslut om två sådana riktigt stora saker. Så jag vet ju att jag kan. Nu fortsätter jag den invärtes rensningen.

Over&out

Jenny

Vintern dör

Jag har ett ljudminne från när jag var barn. Jag är fem eller sex år, det är tidig morgon. Jag ligger i min pappas säng, han är uppe och grejar i köket. Jag hör hur han slamrar lite som om han gör frukost. Sovrumsfönstret står på glänt, det drar in lite kyligt. Persiennerna är nedfällda men det är helt ljust i rummet.

Lägenheten vi bor i ligger på Lextorp i Trollhättan. Det är ett hyreshusområde med tvåvåningshyreshus indelade i gårdar. Vår lägenhet har hallen på bottenplan, sedan är det bara en trappa upp till resten av lägenheten. Trots det är mitt minne att sovrummet är på bottenvåningen.

Så. Jag ligger i sängen i det lite kyliga och ljusa. Ljuden jag hör: fågelkvitter. Barn som skrattar. Och barnfötter som hoppar i sånt grus på asfalt som blir kvar efter att snön smält bort. Hoppar hopprep. Hopp-hopp hopp-hopp hopp-hopp. Fötterna i asfaltsgruset. Det är mitt bästa ljudminne.

Funktionsmusik

Jag använder mig rätt ofta av funktionsmusik. När jag behöver koncentrera mig eller när jag behöver stänga ute allt för mycket intryck.

För några veckor sedan var det någon som bad mig om tips på just sånt ljud man kan lyssna på för att stänga ute. Så jag gjorde några alternativ på Spotify (och var tvungen att skapa ett alter ego-konto för att inte fucka upp min lyssningsstatistik igen).

 
Här är den:

Jag har också gjort en låtlista för en arbetsdag. Jag påbörjade den för flera år sedan när jag var spm mest intresserad av hur hjärnan funkar, hur mycket den klarar av i termer av koncentration, avbrott och pauser. Hur mycket vila den behöver. Listan här nedan är helt baserad på de forskningsrön jag hittade då, runt 2010. Den är på 6,5 timmar, och har man en åtta timmars arbetsdag lägger man på 45 minuter före och 45 minuter efter för maximal effekt. Här är den 🙂

/Jenny

What I want – 10 November 1998

För 20 år sedan spelade vi in den här, jag minns inte i vilken studio (kanske Helikopter?), men jag minns nervositeten och att jag liksom höll andan tills det var klart. Vi hade redan spelat den flera år, jag skrev den när jag var 17 eller 18 år, och jag tycker fortfarande om den väldigt mycket.

Jag gillar texten så jag får gåshud, jag gillar det melankoliska, och jag gillar att den aldrig tar slut eftersom vi var så nöjda med flera av elementen så vi bara ville fortsätta och fortsätta. Eller, jag kanske det var.

Sara Pang på trummor, Clara Hållén på bas, Lisa Mouwitz på gitarr, Susanna Mattsson på sång och jag på gitarr. Text, musik och komposition är mitt. Madam McAdam hette vi. Nu heter jag GoldChild och gör egna små kompositioner som kanske blir klara, kanske inte. Det är processen som är det viktiga just nu. Att få hålla på och hålla på och hålla på.

Foto: Mikael Schulz, 1995 – Klicka på länken till hans instagram för att se vad han gör nu