Musik & bylarm

Det är dags att gå på festival. Lyssna på musik.

Jag gillar verkligen att gå på festival. Nej, nu sa jag fel igen: jag gillar verkligen att lyssna på musik. Men regn, trängsel och stora arenor är inte riktigt min grej. Jag gillar inomhus (eller iaf värme), att kunna sitta ner, och (någorlunda) rena toaletter.

by:larm  är min melodi. Festivalen äger rum i Oslo (den 1 till 3 mars) mitt i stan, och tälten är få. Istället får man vara med om små spelningar på pubar, på kulturhus och andra större inomhuscener och i en och annan kyrka. Det finns tält också, om man vill.

Eftersom fokus är på nordisk musik, blir det (för mig) också större fokus på texterna. Det är något relativt nytt för mig att lyssna på texter på norska eller danska – som jag ju kan förstå lite grand av – och vissa gånger skär det sig verkligen för mig. Men det är bra, det ska göra det. Det ska skära lite, så det känns. Lyssna tex på Karpe Diems Hvite menn som pusher 50 som var en ögonöppnare för mig. Ja, det finns en massa som är bra såklart, men detta alltså.

[Här kan du läsa en annan post jag skrev om vikten av att det ska skära sig mellan ord och musik]

På bylarm är fokus också på nya, företrädesvis nordiska, nya unga akter. Jag gillar det. Jag vill vara på by:larm jämt, men det går ju nu inte. Så jag gräver ner mig i de bästa akterna därifrån. Och nej, jag tog inte med några metal-band. Inte på den här listan heller.

Hepp!
/Jenny

Jag övar mig i avslutning

Jag behöver lära mig att avsluta saker, det är helt klart. Det är inte riktigt min grej, jag är bra på andra saker. Men nu finns det några saker jag verkligen vill ska bli klara, för att jag tror att de blir så bra när de blir färdiga! Sen finns ju annat som det vore bra för mig att avsluta – lösa trådar är för rörigt för mig.

Att saker rinner ut i sanden är en sån tråd; det passar inte mig. Att ha för många lösa trådar gör det också svårare att starta saker, och det var en av anledningarna till att jag började tömma huvudet på exakt allt varje dag. Det blir mindre rörigt, och lättare att fokusera.

Men nu behöver jag fatta beslut om vad som ska avslutas, vilka trådar som ska knytas ihop eller klippas bort, och vad som ska påbörjas så att det kan avslutas.

Jag har på sista tiden släppt ifrån mig eller fattat beslut om två sådana riktigt stora saker. Så jag vet ju att jag kan. Nu fortsätter jag den invärtes rensningen.

Over&out

Jenny

Vintern dör

Jag har ett ljudminne från när jag var barn. Jag är fem eller sex år, det är tidig morgon. Jag ligger i min pappas säng, han är uppe och grejar i köket. Jag hör hur han slamrar lite som om han gör frukost. Sovrumsfönstret står på glänt, det drar in lite kyligt. Persiennerna är nedfällda men det är helt ljust i rummet.

Lägenheten vi bor i ligger på Lextorp i Trollhättan. Det är ett hyreshusområde med tvåvåningshyreshus indelade i gårdar. Vår lägenhet har hallen på bottenplan, sedan är det bara en trappa upp till resten av lägenheten. Trots det är mitt minne att sovrummet är på bottenvåningen.

Så. Jag ligger i sängen i det lite kyliga och ljusa. Ljuden jag hör: fågelkvitter. Barn som skrattar. Och barnfötter som hoppar i sånt grus på asfalt som blir kvar efter att snön smält bort. Hoppar hopprep. Hopp-hopp hopp-hopp hopp-hopp. Fötterna i asfaltsgruset. Det är mitt bästa ljudminne.

Funktionsmusik

Jag använder mig rätt ofta av funktionsmusik. När jag behöver koncentrera mig eller när jag behöver stänga ute allt för mycket intryck.

För några veckor sedan var det någon som bad mig om tips på just sånt ljud man kan lyssna på för att stänga ute. Så jag gjorde några alternativ på Spotify (och var tvungen att skapa ett alter ego-konto för att inte fucka upp min lyssningsstatistik igen).

 
Här är den:

Jag har också gjort en låtlista för en arbetsdag. Jag påbörjade den för flera år sedan när jag var spm mest intresserad av hur hjärnan funkar, hur mycket den klarar av i termer av koncentration, avbrott och pauser. Hur mycket vila den behöver. Listan här nedan är helt baserad på de forskningsrön jag hittade då, runt 2010. Den är på 6,5 timmar, och har man en åtta timmars arbetsdag lägger man på 45 minuter före och 45 minuter efter för maximal effekt. Här är den 🙂

/Jenny

What I want – 10 November 1998

För 20 år sedan spelade vi in den här, jag minns inte i vilken studio (kanske Helikopter?), men jag minns nervositeten och att jag liksom höll andan tills det var klart. Vi hade redan spelat den flera år, jag skrev den när jag var 17 eller 18 år, och jag tycker fortfarande om den väldigt mycket.

Jag gillar texten så jag får gåshud, jag gillar det melankoliska, och jag gillar att den aldrig tar slut eftersom vi var så nöjda med flera av elementen så vi bara ville fortsätta och fortsätta. Eller, jag kanske det var.

Sara Pang på trummor, Clara Hållén på bas, Lisa Mouwitz på gitarr, Susanna Mattsson på sång och jag på gitarr. Text, musik och komposition är mitt. Madam McAdam hette vi. Nu heter jag GoldChild och gör egna små kompositioner som kanske blir klara, kanske inte. Det är processen som är det viktiga just nu. Att få hålla på och hålla på och hålla på.

Foto: Mikael Schulz, 1995 – Klicka på länken till hans instagram för att se vad han gör nu

Not bad for a girl

I sviterna av filmfestivalen och med nya projektidéer går jag igenom mina gamla favoriter i genren musikdokumentär. För såklart har jag en lista över sådana (jag har ju liksom listor) men jag hade inte tittat igenom den på länge.

Häromdagen pratade jag med en vän om att downsizea i livet generellt; färre saker, färre aktiviteter osv. Inte för att det minimalistiska i sig är eftersträvansvärt (kanske) utan för att konsekvenserna kan innebära lugn, fokus och ansvarsfullhet.

Det var ju populärt att decluttra i det sammanhanget, och det är det jag gör med innehållet i mitt huvud. Jag städar och sorterar dagligen i huvet. Ett av resultaten av städningen är att jag har hundratals listor i en digital kopia av innehållet i mitt huvud.

Så var det filmfestival och jag gjorde en sökning på allt filmrelaterat i min lilla (850 gig) databas och hittade bland annat listan över bästa musikdokumentärerna.

En av dem är Not bad for a girl från 1994 eller 1995, som ger mig gåshud bara jag tänker på den. Det är förgrundsgestalterna i RiotGrrl vars kreativitet är i fokus och här är ett klipp. Se den!

/Jenny