Lovisa-livets slutskede

Vård i livets slutskede: Lovisa har badat. I Yes, såklart (det räcker ju med en droppe). Nu borstar, klipper och rakar i möjligaste mån bort tovorna som bildas snabbt så hon kan vara lite ren. Hon vinglar lite, men har slutat kräkas och har gått upp lite i vikt. Hon verkar börja gilla vissa delar av badandet nu, och spann till och med. Hon vill inte kissa i lådan längre, så jag har fått göra iordning en blomlåda på balkongen med lecakulor och sand som hon använder.

Jag borstar och borstar henne. Klipper bort de tovor jag får. Vissa delar får jag inte röra, men hon har vant sig vid ljudet av rakapparaten och mitt hopp är att jag ska kunna komma åt tovorna. Tänkte försöka klippa pälsen kort så den blir lättare att göra ren. Ingen katt tycker om att vara smutsig.

Så jag borstar kammar klipper. Tar den här tiden att vara nära henne. Prata med henne. Sjunga för henne. Mata henne med den goda blötmaten, den hon inte kräks av. Hon har varit i mitt liv i 18 år. Nu vill jag så förtvivlat ha förmågan att minnas alla stunder med henne.

Det första som hände när Fanny och jag såg henne var att vi tyckte hon var så söt med sin oreanga fläck mitt på huvet. ”Fläckis” kallade de henne, och vi hämtade hem henne när hon var 10 veckor gammal i en ombonad weekendväska som Fanny bäddat i. På spårvagnen hem från Sankt Sigrids plan satt vi längst bak, Fanny hade handen nere i väskan så hon inte skulle känna sig ensam.

Lovisa har varit med nästan hela Fannys liv. Hon är drottningen i den lilla kattfamilj vi byggt upp här. Helt tålmodig med Tussan som liten, och som ett stabilt berg i relation till minstingen Pipen. Nu försöker jag se till att hennes sista tid blir så lugn och bekväm som möjligt.

Jag har varit med människor förut i deras absolut sista stunder. Först när jag jobbade i hemtjänsten, både dramatiska och mer stillsamma dödar. De stillsamma handlade om att våga vara nära. Väldigt nära. Och stilla. Badda pannan. Droppa vatten från en fuktig svamp i munnen på dem. Flytta deras kroppar något för att avlasta. Och sitta där. Hålla i handen. Titta i ögonen. Och när de frågar om de håller på att dö nu, så svarar man att ja, det är nog så.

Men nu är Lovisa ingen människa. Hon är inte rädd för döden, det finns ingen oro hos henne. Så jag bara gör rent henne, sällskapar, klappar som hon tycker är skönt. Och väntar på att tiden är inne.

Jenny

Personligt

Jag var på begravning häromdagen. Någon jag känt sen förr och först de senaste åren umgåtts med dog alldeles för tidigt. Han var sjuk och sedan september förra året oroade jag mig för att han skulle dö. Jag vet inte hur mycket han själv oroade sig för det och jag hoppas att det fanns tröst för honom någonstans. 

Jag tänker ofta på om han kände sig ensam och det plågar mig. 

Han ville bli hågkommen för det han kallade sitt livsverk, där han skrev och lät andra komma till tals och där han bevakade nöjesgöteborg. Och där han lämnade ut sig själv. 

Jag hoppas någon bevarar detta, förvaltar det i hans ställe. Här är hans sista inlägg på bloggen GöteborgNonstop.

Marcus Persson
vi fortsätter skriva