Brev från Little Jinder

Fast inte till mig, utan till tidningen GAFFA – såhär skriver hon:

”När jag såg Amy Winehouse-dokumentären så föll jag likt många andra ner i ett svart hål av hopplöshet. Jag tänker ofta på hur världen ser på kvinnor som mår dåligt offentligt och kanske inte orkar eller bara inte har någon lust att leva särskilt konventionellt. Hon fortsätter hyllas för sin musik och genuinitet i sina texter men hon kommer ändå alltid först och främst vara en galen, tragisk, knarkare. Hej världens sätt att upprätthålla det maskulina monopolet över den arketypiska ”rock and roll-livsstilen”. Speciellt tjejer som inte alltid tar socialt ansvar, och eventuellt kikar på någon (enligt andra) sorts gränslöshet, är det värsta världen vet. Så trots att det känns som ett urvattnat ämne så slutar det aldrig kännas provocerande aktuellt för mig. Som för resten av världens kreativa befolkning så har musik alltid varit ett sätt att utforska och berätta om sig själv men tydligen är kvinnlig identitet något som ständigt ska konstrueras så att den blir attraktiv istället för att lyssnas på. Nyligen var det en kille som sa till mig angående att jag spelar in mitt fjärde album att jag måste ”göra något nytt”, att jag har gjort det där ”brustet-hjärta-emotjej-med-konstfacksstil-whatever” nu. Jag måste uppfinna mig själv igen ”med en twist” (vad betyder det ens?). Sen tänkte jag på rockband och började skratta. Har nån ens bytt t-shirt sen 1983? Det vore ju trevligt om man fick vara subjekt i sin egen kreativitet och respekteras för den någon gång istället. Så jag gjorde en låt om det. RIP Amy. //Little Jinder”

Det vore ju trevligt om man fick vara subjekt i sin egen kreativitet. Kan vi nu allihop pretty please with sugar on top komma ihåg detta? Både att låta andra och att vara själva. 

Mina egna kreativa projekt – boken och bandet – ligger på is just nu pga jag hör inte till dem som kan pressa ur sig storslagen konst när jag har det svårt. Och jag är ingen Amy Winehouse. Men min kreativitet är där varje dag ändå, fast just nu med fokus på form snarare än innehåll: jag ser så många Woody Allen-filmer jag kan och funderar över hur manuset är uppbyggt jämfört med Almodóvars filmer, som ju också är djupt mänskliga, tragikomiska med rapp dialog. 

Jag bakar chokladbollar med Milo, och istället för att gå efter recept så får han prova sig fram, smakmässigt, och försöka känna efter vilka ingredienser det behövs mer av. 

Det roligaste jag vet, det är att hålla på med ett projekt. Det kan frustrera andra vuxna, eftersom det sällan är så att projektet blir färdigt. Men jag är inte intresserad av det. Jag är intresserad av att ha projektet. Det är lek. Man leker inte färdigt en lek. Man leker för att det är i leken njutningen finns. 

Som när jag badar i havet. Det är när jag ligger där och guppar som jag njuter. En del tycker det är härligt att bada kallt för att det känns skönt efteråt. Så är det inte för mig – det är badandet som är njutningen. 

Och det kreativa. Det är njutningen i sig att hålla på, att sitta med gitarren och bara spela och spela och känna att det känns härligt. Jag ser själv att det ser patetiskt ut i skrift. Jag vill ju inte vara patetisk. Men ändå. 

Man måste ju få vara subjekt i sin egen kreativitet. Heja Little Jinder.