Känslornas sociologi – Emma Engdahl pratar om tillitens manuskript på Vetenskapsfestivalen 

Emma Engdahl, porträttfoto
Så inte slumpmässigt att detta dyker upp, just när jag funderar mycket på tillit och den relation till någon högre makt jag önskar att jag hade i sviterna av attentatet i Nice

Idag diskuterar hon och prästen Lars van der Heeg förväntade känslor i religion och kärlek och hur man kan förstå de känslor vi faktiskt har. 

I texten jag nyligen hittat som hon skrev för några år sedan, finns en passage som jag återkommer till om och om igen:

”Karaktäristiskt för kärleken är ett erkännande av varandra som behövande och begärande varelser med förmåga till dröm och fantasi. I det ömsesidiga emotionella bejakande som kärleken innebär förenas de involverade just genom sina behov och begär. Om dessa missaktas kränks människan som en individ med en personlig identitet. Det är bland annat det som sker med barnet som kastas i marken. För varje gång den andre vänder sig bort och förvägarar barnet omsorgen det behöver blir det svårare för barnet att ge och ta emot den kärlek som gör människan fri att gå ut i världen och visa vem hon är, det vill säga vad sociologer som till exempel Anthony Giddens ser som ett tecken på ontologisk trygghet.”

Hämtat här: Om kärlek och depression
Jag vet inte ännu varför men jag fastnar behagligt i tanken på ontologisk trygghet. Jag tror att den ontologiska tryggheten försvann för mig i Nice. Min terapeut förstod inte varför jag inte var arg på terroristen – men han utgjorde inget hot mot den tryggheten. Det är traumat. 

Kl 19-2130 i Betlehemskyrkan, Göteborg för den intresserade. 

Och det är Vetenskapsfestivalen som arrangerar. 

Valborg i Slottsskogen


Traditionen bjuder att Valborg spenderas med att titta på häxorna som tänder elden i Slottsskogen och på ungdomarna som dricker ner sig.  När F var liten kunde vi vara där i flera timmar innan, insvepta i filtar och regnkläder eftersom vädret nästan alltid är så kasst. 

Nu har jag lärt mig, och vi anländer en kvart innan elden tänds, hinner se Emrik med en eventuell tigerballong samt hitta en plats. 

Prick (nåja) klockan nio hörs trummandet på håll, och häxorna kommer nedrusande från berget, dansar och tänder elden. Jag gillar det lika mycket varje år. 

Här följer årets bildkavalkad. 




/Jenny