Förövare

Linda Skugge i Expressen i en krönika om Jenny Nordlanders bok ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. Också en del av det där. Den där miljön vi alla fostrades in i. Den där miljön som bara killarna tjänade på. Skugge skriver sig som förövare, men jag vet att det var andra som tjänade på hennes texter i betydligt högre utsträckning än vad hon själv gjorde. Och jag ska erkänna att jag själv hatälskat henne genom åren – åtminstone har jag inte kunnat låta bli att snegla åt hennes håll – men jag har respekt för att hon är rakryggad i detta.

Det finns nånting jag försöker sätta fingret på och som jag skrivit om sedan 2016 och som jag fortsätter försöka formulera mig om: om hur en manlig musikvärld skapar en miljö där kvinnlig åtrå riktad mot enskilda artister bara blir en valuta, ett värde som pumpas in i ett varumärke för att kunna sälja det dyrt till samma kvinnokollektiv vars åtrå man först skapat och sedan utnyttjat.

I detta betraktar jag Skugge inte så mycket som en förövare, som en nyckel till att öka värdet i den manliga musikscenen.

Det händer saker

Det finns flera initiativ för att stärka jämställdheten i musikbranschen. Ett av dem är Keychange som är ett EU-initiativ. De jobbar med festivaler runt om i världen för att få en jämställd balans senast 2020.

En festival som aktivt arbetat med jämställdhet på scenen genom Keychange, finns på Island och går av stapeln i november; Icelandic Airwaves heter den, och fokuserar rätt mycket på ny musik. De kommer uppnå målet redan i då, och här i Göteborg närmar sig Statementfestivalen med enbart kvinnliga eller icke-manliga akter. Det rör på sig! Det är roligt! Det finns så otroligt mycket bra musik att lyssna på inom alla möjliga olika genrer. Att man ska vara tvungen att anstränga sig för att få se konserter med kvinnor ju bara galet. Därför är jag väldigt glad över de här initiativen även om jag självklart tycker att de inte borde behövas.

Icelandic Airwaves

Statement

Musik & bylarm

Det är dags att gå på festival. Lyssna på musik.

Jag gillar verkligen att gå på festival. Nej, nu sa jag fel igen: jag gillar verkligen att lyssna på musik. Men regn, trängsel och stora arenor är inte riktigt min grej. Jag gillar inomhus (eller iaf värme), att kunna sitta ner, och (någorlunda) rena toaletter.

by:larm  är min melodi. Festivalen äger rum i Oslo (den 1 till 3 mars) mitt i stan, och tälten är få. Istället får man vara med om små spelningar på pubar, på kulturhus och andra större inomhuscener och i en och annan kyrka. Det finns tält också, om man vill.

Eftersom fokus är på nordisk musik, blir det (för mig) också större fokus på texterna. Det är något relativt nytt för mig att lyssna på texter på norska eller danska – som jag ju kan förstå lite grand av – och vissa gånger skär det sig verkligen för mig. Men det är bra, det ska göra det. Det ska skära lite, så det känns. Lyssna tex på Karpe Diems Hvite menn som pusher 50 som var en ögonöppnare för mig. Ja, det finns en massa som är bra såklart, men detta alltså.

[Här kan du läsa en annan post jag skrev om vikten av att det ska skära sig mellan ord och musik]

På bylarm är fokus också på nya, företrädesvis nordiska, nya unga akter. Jag gillar det. Jag vill vara på by:larm jämt, men det går ju nu inte. Så jag gräver ner mig i de bästa akterna därifrån. Och nej, jag tog inte med några metal-band. Inte på den här listan heller.

Hepp!
/Jenny

Musik med text

En del låtar sätter sig som en smäck. Man trallar glatt med (eller sorgset) och bara förutsätter att textinnehållet korrelerar med känslan man får av musiken. Eller så fastnar man i refrängen, den del av texten som kommer gå på repeat i skallen sen, och tänker inte på att texten har en kontext i versen.

En del låtar slår en hårt i magen när texten kommer. När man hör orden, vad de faktiskt sjunger. Kanske tänker man ”får man sjunga sådär?” och så ilar det till lite inombords.

7 låtar fick hamna på den här listan – de har alla det gemensamt att texten i kombination med musiken skaver, eller säger ibland olika saker. Elvis Costello inleder – såklart – han är ju århundradets skavmästare. Låter heter så vackert ”I want you”, men lyssna på texten säger jag bara.

Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetets ”Kuken” har en text som är så krävande av en, alltså så tilltalande, den släpper inte taget om en. Man bara måste vara kvar i texten, man kan inte gå därifrån, även om man vill.

Och vad man ska säga om Nick Caves ”Get ready for love” fattar jag inte ens – är det musikal? Är det ett skämt? Är det ironi? Djupaste allvar? Vad fan menar han?

Su och jag har diskuterat detta länge. Vi kom inte fram till något alls.

Lyssna på texten. Sen lyssnar du på texten en gång till, lite noggrannare.

/Jenny

Ge mig en behaglig mansröst

Om ni inte har lyssnat på Little Wings förut, ska ni genast göra det. Kyle Fields röst är så där varm och djup och innerlig, och man vill bara ha den runt sig mest hela tiden. Kan man inte bara pretty please with sugar on top få ha det då? 

Jag såg dem av misstag på en Angel Olsen-konsert och mina öron vill inte slita sig. 

Men det måste ju öronen göra ändå – men! Jag kom på att jag kan ju be er om om tips om ni har! Målet är en 24 timmar lång playlist med enbart manliga artister men sån röst. Eller, om man själv är en man med sån röst som kan tänka sig att helt ideellt bara hänga omkring med sin mörka varma röst, som en trevlig inredningsdetalj, då är det bara att dyka upp!

OBS. Ta ej med gitarr pga gitarrkillar. 

I väntan på annat uppdaterade jag min Just Nu-lista. Den innehåller både Little Wings, David Bowie, The Clientele, Jenny Hval och den fina Former Lover med Saint Etienne. Bland annat. 

I framtiden ser jag fram emot trumljudslåtlistan som jag jag på något sätt ska få Jan Gradvall att göra radioprogram av. Ser också fram emot samlagslåtlistan där jag  kommer lista de 10 sämsta låtarna i den kategorin. Ja, ni ser ju själva att framtiden ser mycket intressant ut!

Men nu ska vi inte leva i framtiden, utan leva i nuet och planera för framtiden!

Lördag ser bra ut för mig!

Ok. Så ni vet att jag har adhd. Och en hjärna som går i 190 och rätt ofta så fort att jag inte hänger med. Just idag betydde det att jag hamnade hos det helt fantastiska bandet Saturday looks good to me, och nu måste jag dela med mig av en av deras glättiga låtar.

Text i urval:

There’s always something more interesting catching her eye. She’s not the type to let opportunities pass her by.

You think she’s playing it cool, but that just isn’t true. The girl’s distracted and she don’t see you!

You call her up on the phone but she just doesn’t care. She’ll be telling her mom to tell you she’s not there.

I know you wanted to get a little time all alone. But the girl’s distracted and she’s just not home.

Och här är låten:

Måndagsmusiken

Spenderade en hel del av helgen i mina hörlurar och lyssnade igenom hur mycket musik som helst på Soundcloud. 

Jag hittade så mycket fint! Mae och Janelane var tex spot on just nu. Försöker alltid hitta ett tema för veckan, som ett fokus. Som jag gör med mina prioriteringar (se min bloggpost på Oxygen ) för att ha en koncentrerad riktning. Jag måste ju det, med alla tankar och tusen idéer jag har. 

Det musikaliska fokuset är rakt på sak, framåtriktat och lite upptempo. Och så gillar jag ju gitarrbaserad pop. Jag kommer liksom inte från det, även om jag verkligen försöker ta mig lite utanför ramarna med jämna mellanrum. 

Men det viktigaste är hur de får mig att känna. Låtarna alltså. Här är de: