Lovisa-livets slutskede

Vård i livets slutskede: Lovisa har badat. I Yes, såklart (det räcker ju med en droppe). Nu borstar, klipper och rakar i möjligaste mån bort tovorna som bildas snabbt så hon kan vara lite ren. Hon vinglar lite, men har slutat kräkas och har gått upp lite i vikt. Hon verkar börja gilla vissa delar av badandet nu, och spann till och med. Hon vill inte kissa i lådan längre, så jag har fått göra iordning en blomlåda på balkongen med lecakulor och sand som hon använder.

Jag borstar och borstar henne. Klipper bort de tovor jag får. Vissa delar får jag inte röra, men hon har vant sig vid ljudet av rakapparaten och mitt hopp är att jag ska kunna komma åt tovorna. Tänkte försöka klippa pälsen kort så den blir lättare att göra ren. Ingen katt tycker om att vara smutsig.

Så jag borstar kammar klipper. Tar den här tiden att vara nära henne. Prata med henne. Sjunga för henne. Mata henne med den goda blötmaten, den hon inte kräks av. Hon har varit i mitt liv i 18 år. Nu vill jag så förtvivlat ha förmågan att minnas alla stunder med henne.

Det första som hände när Fanny och jag såg henne var att vi tyckte hon var så söt med sin oreanga fläck mitt på huvet. ”Fläckis” kallade de henne, och vi hämtade hem henne när hon var 10 veckor gammal i en ombonad weekendväska som Fanny bäddat i. På spårvagnen hem från Sankt Sigrids plan satt vi längst bak, Fanny hade handen nere i väskan så hon inte skulle känna sig ensam.

Lovisa har varit med nästan hela Fannys liv. Hon är drottningen i den lilla kattfamilj vi byggt upp här. Helt tålmodig med Tussan som liten, och som ett stabilt berg i relation till minstingen Pipen. Nu försöker jag se till att hennes sista tid blir så lugn och bekväm som möjligt.

Jag har varit med människor förut i deras absolut sista stunder. Först när jag jobbade i hemtjänsten, både dramatiska och mer stillsamma dödar. De stillsamma handlade om att våga vara nära. Väldigt nära. Och stilla. Badda pannan. Droppa vatten från en fuktig svamp i munnen på dem. Flytta deras kroppar något för att avlasta. Och sitta där. Hålla i handen. Titta i ögonen. Och när de frågar om de håller på att dö nu, så svarar man att ja, det är nog så.

Men nu är Lovisa ingen människa. Hon är inte rädd för döden, det finns ingen oro hos henne. Så jag bara gör rent henne, sällskapar, klappar som hon tycker är skönt. Och väntar på att tiden är inne.

Jenny

Post

Emma Engdahl skrev detta tidigare. Nu kan jag inte sluta tänka på det. Hur det är kroppen som förankrar oss. Jag har haft så många panikångestattacker på sista tiden. De nöter ner den tunna hud jag redan har. Och eftersom jag enbart får dem vid terrorattentat, kan jag inte förutse dem. Det enda jag kan göra är att bygga upp min motståndskraft. Men attentaten har varit så många, så jag har inte hunnit bygga något alls. 

Det är kroppen som förankrar oss i situationen vi är i. Min panikångest kommer på 3 sekunder, slår ut mig fullkomligt och skräcken jag känner är exakt samma skräck som jag kände den natten förra sommaren. Exakt. 

Så varar den i några timmar – konvulsioner som under krystvärkarna i en förlossning: jag krampar några minuter, sen paus, sen kommer kramperna igen. 1-3 timmar håller de på. Jag lägger mig ner på golvet, en vän kommer med kuddar, vatten, jag får fatt i mina tabletter. 

Kommer överens om att åka in den här gången, och vi ordnar med logistiken: vem ska ha barnen? Behöver någon äta? Kan någon köra in? 

Allt löser sig. Eller, de löser det. Vi löser det. Allt blir bra. 

Någon pysslar om mig, någon tar hand om barnen, någon kör in mig och senare kommer någon sällskapa mig i det illa planerade väntrummet. Det är bra att åka dit – då kan jag få medicin att ta i ett akut läge, och läkaren där kan meddela min ordinarie mottagning att jag behöver hjälp mer omgående. 

Jag kommer dit och skriver in mig, låser in mina saker. Får vänta en stund, sedan kommer en sköterska och gör en kort intervju med mig. När jag kommer ut ur rummet startar precis ett högljutt nyhetsinslag. De första ljud jag hör är skottlossning, människor som skriker och en nyhetsuppläsare som säger ordet ‘terrorattack’. 

Min kropp är förankrad i en helt annan situation än den jag faktiskt är i. Och det är den andra situationen jag reagerar på. På tre sekunder händer det, och jag skriker att de ska stänga av, ingen fattar, jag vågar inte förflytta mig därifrån för då kanske de skjuter mig. 

Då kanske de skjuter mig. Det är det som känns. Min kropp befinner sig i en annan situation nämligen, en situation där de skjuter en om man springer. Så jag kryper ihop och fortsätter skrika att de ska stänga av tv:n och någon gör det. En sköterska kommer och tar hand om mig, håller om mig, berättar vad som händer. Och leder mig till ett avskilt rum, tar pulsen och ger mig lugnande, pratar om helt andra saker. 

Omhändertagandet gör att jag blir lugnare, och efter någon timma kan jag gå tillbaka till väntrummet. Medicinen gör mig avslappnad, men också uppmärksam på att ett nytt moment av stress har införts: anspänningen inför vad som kan visas på tv. 

Ju mer avslappnad jag blir, desto fler idéer får jag kring vad man kan göra med de andra patienterna: gissa sig till vilka deras problem är (knark, tablettmissbruk, aggressionsutbrott, demens, psykos, depression, bipolär och så den mystiska tanten); lekar man kan leka med dem (om du fick välja ett annat problem än det du kom hit för, vilket skulle det vara?); fundera ut vilken deras entrélåt skulle vara (min skulle vara Det gör ont med Lena Ph, pga komiskt). Osv osv. 

Sen kommer Pia och gör färgtester på mig, jag får träffa läkaren som är snabb och bra, och färgtestresultatet indikerar att jag är vit, grå och svart, medan Pia är starka och vibrerande färger. Vit, grå och svart är per definition inte ens färger. 

Sen blir vi hemkörda. 

Jag behöver bygga upp min motståndskraft.